2 jul 2012 av Kanadagåsen
Jag suckar djupt och drar sedan in en stort andetag. Kvällen bredvid dig är över och jag har fallit igen. Vad är det hos dig som får mig att längta så? Varför vill varje del av min kropp så himla gärna att du skall röra vid den? Vad är det som gör att jag njuter av att bara får känna din kropp mot min och det så bara är arm mot arm? Det måste vara något i luften runt dig. Du är en ganska hård person, inte alls en vän människa som jag brukar fall för. Du är oberäknelig och rastlös. Du är ju för fan inte ens snygg. Varför?

Det är så tydligt att du har bestämt dig för att aldrig mer rör vid mig på det sättet som du gjorde för något år sedan. Du kommer aldrig mer ta mig i handen under bordet när ingen ser. Nu kommer aldrig mer viska i mitt öra att du verkligen vill ligga med mig. Du har bestämt dig för att aldrig mer vara otrogen. Och det är fint. Du vill inte att dina barn skall växa upp med skilda föräldrar och du kommer göra allt för att er relation skall fortgå. Men det gör ont i mig, att jag inte får vara nära dig.

En gång frågade jag dig vad du trodde skulle ha hänt om vi träffats under andra omständigheter. Hade det blivit något annat? (Kvinnorna vid bordet bredvid skulle ramlat av sina stolar om de hade lutat sig närmre för att höra vår konversation) Nej, det trodde du verkligen inte.
Jag tror att du ljög den dagen, jag tycker mig känna det i din blick i bland. Och i din andning, när jag råkar röra dig av misstag. Eller så är det min blick och min andning jag ser och hör. Det kommer jag aldrig få veta, för du har bestämt dig.

Och du är jävligt beslutsam.