Halvmaraton och gammal, god vänskap

8 sep 2008 10:41
1.46.44. En timme, fyrtiosex minuter och fyrtiofyra sekunder. (Vad sägs, ma?) Jag är en löpargudinna! Jag klarade alltså två av mina mål, det primära som var under två timmar och det sekundära som var under 1.50. Dock inte det tredje målet, som var att slå min far, men det var inte så långt borta, faktiskt mindre än två minuter.

Så här är det att springa halvmaraton i Stockholm i september: Det regnar. Man drar av sig överdragskläder, blottar shorts och linne och joggar ner till starten i sällskap med sin far. På tre minuter är man genomblöt, kläderna klibbar mot kroppen och skorna är fulla av vatten. Man undrar vad i helvete man håller på med. Man väntar på starten och blir Kall. Alldeles för kall. (Whatever.) Startskottet går, regnet avtar, man springer. Fem kilometer, 24 minuter, fadern i sikte. En mil, 48 minuter, fadern i sikte. Tolv kilometer, passerar pojkvännen och modern, njuter av uppmuntrande tillrop. Regnet har upphört. Seg löpning på Söder. Benen börjar stelna. Femton kilometer, 1.08, fadern i sikte. Sexton, sjutton, arton kilometer, någonstans här försvinner fadern ur sikte, man börjar alltmer vilja lägga sig ner i diket och vila sina ben som skriker åt en. Nitton kilometer, nedförsbacke, suddig syn. Tjugo kilometer, 1.40, ljuset i tunnel, benen är som en krigszon. Sista kilometern, ont, ont, ont, morsan och älsklingen hundra meter från mål, man vill gråta men orkar inte. Målgång. Slut. Over and out.

Igår hade jag den värsta träningsvärken i mitt liv (kanske), och idag är den ännu värre. Mysigt... Hyser dock gott hopp om att den ska ha avtagit något tills imorgon.

Det mest ansträngade jag gjorde igår var att gå (sakta, sakta) ner till stan och fika med M, min vän, som helt oväntat har återvänt till studentstaden för att plugga ett år till. Vi har inte hörts på fjorton månader, trots att vi var så tajta innan han drog, och när jag kliver uppför trappan till kaféet (sakta, sakta) är jag nervös.

Helt i onödan. Det är som om tiden stått stilla, som om det bara gått en vecka. Cynismen finns kvar, de snabba replikerna, ironin. Min vän, jag har saknat dig, saknat oss. Efter en timme säger han: ”Det verkar som om den genomsnittliga puls har gått ner med cirka tio slag i minuten sedan jag först lärde känna dig. Du verkar harmonisk.” Jag kan inte annat än bekräfta, och le.

(Efter en minut säger han: ”Vad smal du är!” och jag kan inte låta bli att känna en stor tillfredställelse. En mycket, mycket stor tillfredställelse . Ränderna går aldrig ur.)

Kaffe, kakor, prat. Jag är så glad att han är tillbaka.

Nu, ny vecka, jag har massor att göra, bra saker, jobbiga saker. På torsdag ska jag boxas med K, på fredag åker jag och darlingen till Småland, på lördag gäller moderns femtioårskalas. (Suck...) Well, well. It´s all good.

Tillbaka till böckerna.

charly

342 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»