bara andas

14 okt 2013 18:38
Köpt träningskläder idag. Imorgon är första dagen på mitt nya liv. Mitt träningsliv alltså.
Behöver det,måste få liv i mig själv igen.
Har börjat gå ner i vikt,drog igång för snart två v sedan och just nu så står vågen på minus 3 kilo mindre än när jag startade.

Värsta krisen är just nu avvärjd och nerslängd i en lite ask med väldigt opålitlig tejp på. Tänkte jag skulle slängt ner den i lådan som borde grävas ner likt ett Jumanji-spel och glömmas bort för all framtid.Men det är väl knappast lönt är jag rädd för den kommer ju hoppa upp som en galen clown när jag minst anar det om jag inte tar itu med den.

Såå jag pratade med honom igår. Informerade om vad som gällde. Han försökte prata omkull mig igen var klart. ICKE jag går inte med på det den här gången. Vill inte stå och titta på när han skaffar 3 ungar till med nästa brud. Sa att denna gången är det annorlunda. Min gräns är..överstigen med mils avstånd.
Tänk så svårt det ska vara med respekt för andra.

Man kan driva mig länge,väldigt länge men när jag väl bestämt mig är det ingen ide längre. Då har man liksom förbrukat allt mitt förtroende,min empati och framförallt..framförallt mitt hjärta.
Man kan få sitt hjärta stampat på och söndertrasat om och om igen men till slut så finns det liksom inget där att slita sönder mer.
DÄR har jag hamnat nu.
DET försöker jag tejpa ihop så gott det går så jag åtminstone kan röra mig utan att få en ångestattack.
HAN är den personen som stod och såg på mig när jag fick en sådan attack så jag trodde jag skulle gå totalt sönder. Min kropp värkte i flera dagar efter det.

Ibland kan det kännas som om jag skulle ha känslor för honom fortfarande när jag pratar om honom men så är inte fallet.
Jag har dock haft personen i mitt liv i flera flera år,har ett barn med,ett fantastiskt barn. Jag kan inte hata honom för att han är mitt barns far,jag har svårt att hata någon alls. Men jag är så arg för att det känns som om vi separerar om och om och om och om igen. Inte för vi haft den typen av relation men..jag måste ju prata med honom. Har alltid klippt helt med mina ex och nu kan jag inte det..det stör liksom mitt inre lite grand. Inte så lite heller

Vet inte hur jag ska hantera det. Han har inte tillåtit mig att gå vidare och jag har väl byggt upp mig själv på mitt sätt så NU mitt i kaoset är jag starkare än jag varit på 10 år.
Just att jag tagit tag i mig själv med att faktiskt slå mig på käften och ibland faktiskt anklaga mig själv för att jag tillåtit mig att sunka ner mig så som jag gjort. Det är dock inte undra på man orkar ju bara så mycket liksom.
Men nu..nu börjar det!

Så nu ska vi alltså bli de där föräldrarna som inte kan prata med varandra,som inte kan träffa varandra så lite så överlämningen måste bli i skolan. Fint det..det var INTE så jag ville ha det. Ville ha två föräldrar till vårt barn som faktiskt kunde komma överens såpass att vi skulle kunna ta alla våra familjer och dra till legoland ihop. Som kunde lösa det såpass snyggt att det inte är något problem på lussefirandet i skolan.

Känner mig så förolämpad av någon anledning. Lite kränkt fast man inte ska slänga med det uttrycket hur som helst.

Vet inte hur det slutar men jag rustar för strid,han verkar tro att det är som vanligt.
Den som lever får se.

Cocos

772 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»