att längta hem för att längta bort

22 okt 2009 10:06
Jag ska åka hem till barndomsstaden i helgen, staden där det mesta som har haft betydelse i mitt liv har börjat. Det var där livet med en förälder började, det var där vägen till att bli mig själv tog fart och det var i, eller omkring, barndomsstaden som jag har träffat och förälskat mig i alla dom som nu är dom Förra. Det är även där som jag klappade på min första fyrfotade vän och tog steget in i en värld där det inte finns möjlighet att leva utan tassar.

Det är väldigt lätt att bli nostalgisk och vardagsromantisk kring staden när jag sitter här ett antal timmars resa därifrån och jag riktigt myser vid tanken hur skönt det ska bli att ta del av någon annans gemenskap och vila i tystnaden tillsammans med någon annan, tillsammans med familjen, istället för att andas själv i några dagar.

Men det blir aldrig så när jag väl kommer tillbaka till staden som jag en gång flytt, det blir aldrig finpromenader bland de gamla husen och kullerstenarna utan det blir mest en klibbig sörja av minnen, trasiga relationer, jobbig uppväxt och utanförskap som ramlar över mig så fort jag sätter min fot på tågperrongen.

Istället för att vila i tystnaden tillsammans med andra blir det en obekväm tystnad vid frukostbordet tillsammans med mamma och den hon lever tillsammans med nu. En trevlig dag med strosande i småaffärer blir undvikandet av andras mötande blickar för att slippa se den där personen som var så elak när jag gick i högstadiet. Den mjuka barndomsmormorn som jag föreställer mig i mitt huvud finns inte längre utan har ersatts av en ensam och bitter änka som granskar mig och frågar hur mycket jag har gått upp i vikt och varför jag har så konstiga kläder.

Ändå kan jag inte låta bli att hoppas att varenda gång blir annorlunda, att det är vid detta besök som mamma inte kommer att se så otroligt sorgsen ut och att jag och mammas kärleksval faktiskt kommer överens hela tiden. Att det är denna helg som mormor faktiskt ler mer än hon gråter och inte säger någonting om min kropp som jag sedan ältar sönder i månader.

Jag önskar att det bara var fint och enkelt, i några dagar bara, och att jag kan känna att det känns tråkigt att åka därifrån istället för att dra en stor suck av lättnad så fort min fot stiger in i tåget som tar mig bort därifrån.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»