fars dag utan far

8 nov 2009 11:18
Idag är det fars dag. Det är en sådan där dag som passerar obemärkt men ändå inte. Jag har ingen att ringa till och ingen att ge en slips eller en dålig deckare till. Eller nu ljög jag kanske, han finns någonstans men vi pratar inte och har inte gjort på många år. Valet var mitt och av den anledningen så tycker många människor att jag inte kan tycka någonting om det eftersom det ändå var jag som sa upp kontakten. Fast även om jag var den som till sist vände ryggen till så undrar jag om det inte var han som sa upp kontakten först?

Började inte allt redan den sommardagen då jag skulle födas och mamma fick cykla till sjukhuset där hon till sist la sig utanför entrén och grät i väntan på att min mormor och morfar skulle komma? Någon var tvungen att komma eftersom han var borta då, precis som alla andra gånger. Det var inte viktigt att jag skulle födas ändå. Han var alltid någon annanstans och allting annat var mycket viktigare än att vara med familjen bestående av mamma, storebror och lillasyster. Vi levde tillsammans fast egentligen levde vi inte alls tillsammans.

Han var hemma ibland men trots det så pratade vi knappt med varandra ändå. Han fanns där som en skrämmande skugga i bakgrunden som man skulle akta sig för om man inte ville bli slängd in i kylskåpet eller höra hur värdelös man var. Ingenting jag gjorde var någonsin rätt, inte ens de enklaste sakerna som att rosta bröd. Eller andas. Jag brukade sitta i mitt rum och planera vid vilken tid jag skulle smyga ut i köket och hämta frukosten som jag sedan åt i tysthet och ensamhet i mitt rum. Det var ett ständigt smygande och smyga-på-tå när han var hemma och inte mamma var hemma för då fanns det ingen som kunde stå emellan.

När andra minns härliga spelkvällar tillsammans med sina pappor så minns jag vad som skulle föreställa den idylliska svenska sommarsemestern men som en kväll slutade med att han kastade dartpilar efter mig och hur jag sprang fort som aldrig förr över ängen till mamma. När andra minns bio och popcorn tillsammans med sina pappor minns jag en annan svensk sommar i Dalarna där han, storebror och jag spelade minigolf och hur han gjorde någonting som fick mig att försvara mig genom att slå minigolfklubban hårt i huvudet på honom. Och sedan springa för mitt liv till mamma, till muren som alltid stod emot. Jag minns så mycket men jag orkar inte minnas egentligen. Alla minnen är bara likadana. Om hot, slag och flykt. Det finns inga idylliska stunder och fina minnen och det som gör mig mest arg är att han inte ens hade någonting att skylla på, utan det var bara sådan han var. Arg, hård, frånvarande, psykotisk. Jag sörjer inte de dagarna han var iväg utan det var de lyckliga stunderna när mamma, storebror och jag kunde leka att vi var en helt vanlig lycklig familj.

Fars dag för mig innebär att jag känner en förbannad stolthet och kärlek till min mamma som tog oss därifrån. Som trots att hon var nedtryckt till botten alltid gjorde sitt allra bästa och ännu mer för oss barn. Utan henne hade jag inte levt idag. Fars dag för mig innebär att jag ännu en gång blir påmind om att man faktiskt inte blir förälder bara för att man välsignats med att få ett barn utan det krävs någonting annat. Blodsband gör en automatiskt inte till pappa utan det krävs engagemang, kärlek, stolthet, trygghet och av den anledningen så har jag bara, och har alltid haft, bara en förälder.

Ni som har fina äkta pappor som har funnits där för er, kramat er och brytt sig om er, kom ihåg att göra någonting för dem idag även om det bara är ett telefonsamtal.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»