kära systrar

10 jan 2010 20:58
Om några dagar är det dags att gå tillbaka till skolan igen, med allt vad det innebär. Rent praktiskt innebär det att jag måste tvinga mig själv att vända dygnet, igen. Jag förstår inte hur det kan gå så enkelt att helt plötsligt vara vaken mitt i natten och gå upp någon gång när alla andra har varit uppe i flera timmar men att det ska vara så otroligt svårt att vända det åt andra hållet; att gå och lägga sig när det faktiskt inte finns någon anledning att vara uppe och gå upp när alla andra tappra människor går upp. Rent känslomässigt innebär det så mycket mer. Jag kommer att umgås med samma människor som jag har umgåtts med det senaste året och jag känner att jag vill ha någonting mer. Men det är samtidigt så svårt att lära känna nya människor i ett sådant sammanhang som är så otroligt låst; allas relationer är fastklistrade och cementhårda och det känns inte som att det finns något utrymme för en ibland blyg person att hoppa mellan olika sammanhang för att lära känna mer människor, för att höra andras röster, andras drömmar. Jag vill ta del av någon annans liv.

Om jag skulle önska någonting med mig själv så skulle det vara att jag antingen skulle ha väldigt lätt för att lära känna människor eller att jag utstrålade något så intressant att människor faktiskt närmade sig mig.

Men, det är så låst och så fast. Jag vet vad som förväntas av mig; jag förväntas sitta med vissa människor på lunchen och jag förväntas prata om vissa saker och jag ska bete mig på ett specifikt sätt. Se ut på ett specifikt sätt. Jag kan spelet nu och jag kan min roll. Jag kan det så väl att jag vet hur ett samtal kommer att avslutas så fort det börjar. Jag vill ha någonting nytt, jag vill ha nya människor. Människor som kan förvåna, intressera, fascinera. Jag vill att någon ska lära känna mig, att någon ska vilja lära känna mig, istället för att jag bara ska vara den jag förväntas vara. Jag vill vara intressant för någon snarare än en spelpjäs i ett spel som är uttjatat och färdigspelat sedan länge.

Jag skulle så gärna vilja känna att det vore helt okej, eller till och med roligt, att snart gå tillbaka till allting men istället känner jag bara ett stort virrvarr av frustration. Jag vill känna mig levande istället för kvävd. Jag känner att det inte finns något utrymme för mig i det sammanhang jag snart befinner mig i, eller; det finns tillräckligt med utrymme och luft för mig ifall jag anpassar mig och är precis den som de vill att jag ska vara.

Även om vi har våra olikheter skulle jag vilja att det fanns någon slags ödmjukhet och vilja att förstå varandra. Jag förstår att alla vi i gruppen har varit med om olika saker, vi har olika bakgrund, olika uppfostran, olika syn på saker och ting men det som skiljer oss kanske mest åt är att jag försöker att förstå men att det känns som att den förståelsen inte går hela vägen runt. Att det mest är envägskommunikation av förståelse. Vilket gör att jag tidigare har känt att jag måste vara någon annan för att bli förstådd, för att bli accepterad. Att jag måste bli lite mer som dem istället för att bli lite mer som mig själv.

I chatten för någon dag skrev någon ett ord som fastnade hos mig; systerhat. Det är ett starkt ord men det är så jag känner att det är. Det är så många i gruppen som strävar efter att dra ner alla andra till sin egna nivå av dålig självkänsla för att de själva ska må bättre; för att de själva ska vara längst upp och må bäst. Det är ett intressant, och fullständigt sinnessjukt, fenomen. Jag tycker att man kan försöka att få varandra att må bättre istället, att man kan försöka att peppa varandra och faktiskt säga snälla saker till varandra. Det handlar också om det här med självförminskande; att trots att jag har pluggat jättemycket inför en tenta vilket resulterade i högsta betyg måste jag gömma mig bakom allting och säga att det var mest ren tur för att inte stenas av systerhatet. Allting känns som en tävling där det handlar om att vinna eller slås ut samtidigt som man inte får vara bra hela tiden för då slås man automatiskt ut ändå; det gäller att inte vara bättre än någon annan samtidigt som man ska vara bäst.

Jag inbillar mig att det faktiskt finns sociala grupper av tjejer, kvinnor, damer där systerhat inte finns. Jag måste inbilla mig det för att fortsätta att ha något slags hopp om mänskligheten. Någon gång ska jag hitta dit; till grupper där man faktiskt har saker gemensamt och kring saker man inte är eller har gemensamt finns förståelse och kärlek ändå. Acceptans. Please, berätta för mig att det finns vänner och vänskap som bygger på att man försöker lyfta varandra till skyarna när det behövs, krävs, är befogat och att man inte trissar varandra i en dålig spiral där alla ska må dåligt för att man själv ska kunna må bättre.

Tills dess, ska jag göra mitt bästa för att träna på att spela melodier i mitt huvud under tiden som elaka kommentarer och oförståelse virvlar omkring mig. Tralala?

(Om jag hittar ännu mer mod ska jag göra mitt bästa för att ta steget bort.)

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»