om internationella kvinno(går)dagen

9 mar 2010 11:08
Igår var det Internationella kvinnodagen och texten låg i huvudet på morgonpromenaden, under dagen och kom tillbaka på kvällen men eftersom jag för närvarande låtsas arbeta fanns det igår inte särskilt mycket tid över för att kunna få texten ur huvudet. Vid frukosten i morse läste jag som vanligt dessa dagar gratistidningar som jag hämtar i slutet på hundpromenaden och där fanns en artikel om att ett stort antal gymnasieelever på de tillfrågade skolorna inte var medvetna om att det var just kvinnodagen igår och de var därmed inte heller medvetna om att den igår dessutom hade funnits i 100 år. Någon av de tillfrågade gymnasieeleverna tyckte att det hela var en löjlig dag och att man borde införa en Internationell mansdag också för annars skulle det inte vara jämställt. En annan som blev intervjuad tyckte att det var lite bökigt med kvinnodagen för hur skulle man fira den egentligen; borde det inte finnas kort och någon speciell choklad precis som för Alla hjärtans dag och Mors dag exempelvis?

Det gjorde att texten i huvudet vaknade till liv igen och som tur är så har jag långlunch idag vilket innebär att jag faktiskt har både tid och möjlighet att locka fram texten ur hjärnan och vidare till tangentbordet. Jag tror att det finns väldigt många som anser att Internationella kvinnodagen bara är en vanlig dag i kalendern eller att den till och med upplevs som en tramsig och onödig. Själv tycker jag att den är viktig, av flera anledningar. Jag anser att Sverige har kommit relativt långt gällande jämställdhetsfrågor men att det fortfarande finns orättvisor och obalans, både i vardagen och i arbetslivet. Många människor verkar vara nöjda och tycka att det räcker, att det inte är värt besväret att försöka förändra någonting utan det är bara acceptera allting eftersom Sverige ändå är bättre i det avseendet jämfört med så många andra länder. Men varför ska man jämföra med andra länder? Ses det inte som någonting positivt att sträva efter att hela tiden bli bättre jämfört med sitt egna jag (eller i detta fall; det egna landet) istället för att skjuta undan den kvarstående problematiken med bortförklaringen ”vi har det ändå bättre än många andra”?

Jag tycker dessutom att Internationella kvinnodagen är viktigt just med tyngdpunkten på det Inter_nationella. Trots att jag anser att Sverige bör kämpa för att bli bättre och bättre inom det egna landet innebär det inte att jag tycker att man ska glömma bort världens alla kvinnor. Tvärtom; det är minst lika viktigt, om inte viktigare. Det ena behöver inte uteslut det andra. Jag tycker att Internationella kvinnodagen borde vara en utmärkt dag för skolorna, biblioteken, museerna, radion, tvn, föreningarna, fikagänget, kollegorna att lyfta fram och ifrågasätta situationen för kvinnor i andra länder där man tyngs av andra orättvisor jämfört med kvinnorna i Sverige. Kvinnlig könsstympning. Oönskade flickor. Våldtäkt. Misshandel. Stenas till döds. Omöjligheten till utbildning.

Men ska det krävas glättiga kort som upplyser oss om att vi är kvinnor och automatiskt hamnar i obalans och att kvinnor världen över behandlas som andra klassens medborgare i bästa fall och som boskapsdjur i värsta fall? Jag är övertygad om att i alla fall jag skulle sätta den Internationella kvinnodagschokladen i halsen om jag samtidigt läste om kvinnlig könsstympning på chokladkartongen. Varför måste alla dagar bli kommersiella och få nallebjörnar, choklad och blommor för att de ska uppmärksammas och ses som viktiga och någonting man kommer ihåg?

Jag vet inte hur man ska göra för att få kvinnodagen till att bli någonting annat än bara en vanlig dag i kalendern som så många människor inte riktigt vet vad de ska göra med eller mest bara fnyser föraktfullt ut. Jag vet inte hur man bär sig åt för att förändra världen heller. Det enda jag vet är att jag inte är nöjd, jag vill mer och jag vill kunna förändra och hjälpa. Av den anledningen så har ett (än så länge) hemligt projekt börjat och jag får se vart det slutar någonstans.

När jag gick sista året på gymnasiet tyckte jag att det var väldigt jobbigt att prata inför klassen på redovisningar och liknande. Det gick bra om man satt ner och det var lite mindre krystat, då kunde jag höja rösten och få människor att lyssna och jag kände mig bekväm i rollen. Men att ta steget vidare och ställa mig framför alla andra gjorde att någonting knöt sig i magen. Under sista terminen i gymnasiet skulle man genomföra en längre redovisning och veckan innan var jag som en blek kopia av mig själv som knappt kunde äta, andas eller sova för att jag var så otroligt nervös. Dagarna innan försökte jag att öva inför mamma samt dåvarande pojkvän; människor som jag kände att jag kunde lita på och vara bekväm inför. Jag kunde knappt få fram första meningen i det otroligt inövade talet som jag för mig själv kunde nästintill utantill. Jag stakade mig, blev röd i ansiktet, blev yr och ögonen började tåra sig. Jag kände att det hela var otroligt hopplöst och i efterhand berättade dåvarande pojkvännen att han inte trodde att jag skulle kunna klara av att genomföra talet. Men, det gjorde jag. Jag lyckades till och med få MVG- på min muntliga presentation och jag kände mig stark och trygg redan innan jag började prata. Mitt tal handlade om kvinnors rättigheter, i Sverige och utomlands, och jag genomförde det just på Internationella kvinnodagen det året. Det kändes som om jag hade alla världens kvinnor i min hand som gjorde att jag vågade stå med rak rygg, se alla i ögonen och prata högt och tydligt. Jag minns hur jag innan talet kände att det jag ska göra inte är särskilt farligt, inte farligt alls, ifall jag jämförde med kvinnorna jag skulle prata om som hade utsatts för sådant våld och maktövergrepp. Jag menar; vad är en muntlig presentation inför 30 personer jämfört med en kvinnlig omskärelse? Ingenting. Jag brukar alltid leta fram det minnet när jag ska ställa mig upp inför en grupp människor och prata och jag känner mig lika stolt som jag gjorde då. Det är mitt starkaste minne av en kvinnodag, än så länge.

Jag tycker att det är en dag som är värd att uppmärksammas även om jag önskar att viktiga ämnen som orättvisor, våld och obalans uppmärksammades alla dagar om året. Då kanske vi till och med skulle kunna förändra någonting?

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»