jag brinner

17 mar 2010 12:29
Det känns som om jag är på väg någonstans, härifrån, samtidigt som det känns som om mina barfota fötter är fastspikade i allting som är. Jag vet inte vem som har satt dit spikarna och jag vet inte hur jag bänder upp dem. Jag vet inte hur jag ska ta mig härifrån, hur jag ska kunna förändra och få andra att förstå att det är nödvändigt. Det kanske inte är det allra bästa, mest skimrande, som väntar runt hörnet men jag har ändå ett hörn som väntar på mig någonstans. Som väntar på att jag ska kika förbi, gå runt hörnet och uppleva någonting annat.

Jag vill inte vara fast. Jag vill brinna, jag vill leva, tänd eld på mig innan du går.

Om jag skulle börja gråta just nu skulle jag inte veta om det var för att jag var lättad, glad, besviken eller ledsen. Ibland är det ohanterligt att ha känslorna utanpå kroppen och tusen tankar som drar förbi över dessa känsliga ådror flera gånger per dag. Det känns som att jag åker tåg i maxhastighet bland mina känslor och jag pendlar mellan skratt och gråt lika enkelt som andra människor byter program på tv:n. Dessutom tar jag alldeles för enkelt på mig andras känslor, jag anpassar mig till andra och deras känslohumör. Som sig bör, ungefär.

Jag känner vad ni vill att jag ska känna, jag anpassar mig, jag gör allting bara ni älskar mig tills jag dör.

Drömmar tänds, drömmar bränns och blir till aska. Någonstans måste man börja, någonstans måste jag sätta ner min fot och känna att det är helt okej att jag faktiskt gör det. Att jag är min egen någonstans längs med vägen som ändå är min att vandra. Men, det känns så ensamt att vandra på en enslig grusväg. Jag vill ha någon som i alla fall möter mig i slutet, vid vändplatsen, om det inte blev som jag ville under tiden. Någon som hjälper till att bära min väska när ryggen är sönderskavd av alla bördor som har varit där de senaste åren.

Om det bara inte vore så svårt.

Eller är det jag som gör allting svårt, egentligen? Det kanske bara är så att det känns enklare för mig att skylla ifrån mig, klaga och yla över att livet är besvärligt och alldeles förskräckligt orättvist fast det egentligen är någonting annat. Jag kanske inte ser det som skimrar alldeles fantastiskt för att jag istället vänder huvudet åt ett annat håll och ser hur de mörka molnen tornar upp sig i horisonten. Mörka moln och hotet om undergång kanske blåser undan innan det faktiskt åskar och dundrar alldeles ovanför huvudet, i bröstet, i hjärtat.

Det är jag som gör att jag känner mig så här, att jag mår så här. Att istället för att hoppa runt i sängen av glädje så avstannar hela min värld bara för att alla inte är på min sida, för att alla inte förstår. Varför måste jag ha någon som håller mig i handen? Har det inte gått bra tidigare när jag hållit mig själv i handen?

Jag vill kunna se allting bra som jag har gjort, som jag har klarat av. Som jag faktiskt har lyckats reda upp och trassla ut alldeles av mig själv. Då kanske jag skulle kunna få modet och kraften att se att jag faktiskt kan lyckas även denna gång, även om det känns mer skrämmande än tidigare. Men det är jag som skrämmer upp mig själv i sängen på natten när tårarna bränner på torra fnasiga ögonlock av alldeles för mycket obehindrad gråt. Jag vill gråta, gråta ut allting, men sedan resa mig starkare än någonsin och göra vad jag vill. Om andra kan fly till andra sidan jordklotet för att undkomma och ändå klara av det med rak rygg borde väl jag kunna klara av att sätta ner mina flyttkartonger bara en liten bit ifrån allting. Det kanske ses som orationellt och alldeles krångligt besvärande i stil med allting som rör mig, men är jag verkligen krånglig eller är det någonting annat som ligger bakom men som går ut över mig?

Jag borde ha ett blombud med färgsprakande tulpaner och skratt i mina öron, inte negativa spindelnät som försöker kväva mig och som vägrar lyssna, som vägrar förstå. För en gångs hade jag önskat att det inte fanns några spindelnät, att det bara fanns jag. Att någon kunde se till min situation och försöka gå bort från den andra verkligheten för aldrig någonsin kan andras verklighet bli min.

Jag vill bara ha någon som hejar på. Som lånar ut sitt segel när det stormar och blåser så mycket att mina armar inte längre orkar ro i ensamhet.

Jag vill att den personen ska vara mamma, jag vill att hon ska stötta mig obehindrat oavsett vad det gäller. Just nu slåss jag i ensamhet och mörker, jag vet inte vem som kommer vinna.

Förändring är det som behövs, det som krävs, fast det skrämmer mig att jag kanske måste stå ensam i det stormande havet.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»