att se sig själv som bra

31 mar 2010 18:56
Självhat kan nog vara det fulaste som finns och tyvärr någonting som jag sysslar med alldeles för ofta. Jag vill kunna lyfta mig själv till skyarna när det inte finns någon annan som gör det och se hur bra jag faktiskt kan vara, i alla fall ibland. Någonstans går det fel och istället för att klappa mig själv på axeln trycker jag ner mig själv under jorden, långt ner i mörkret.

Jag skrapade ihop precis varenda poäng på den svåraste tentan jag någonsin lämnat in. Veckorna innan var magknip, tandgnissel och rödgråtna ögon. När resultatet kom tillbaka var jag bara, jaha, och gick iväg mot någonting annat med gråten i halsen. Jag tillåter inte mig själv att stanna upp, att andas i det som är. Det finns alltid någonting nytt runt hörnet att ängslas över.

Jag kan aldrig frigöras, jag kan aldrig glädjas.

Den första anställningsintervjun kom och gick bra. Ytterligare ett stort jaha, efter. Jag kan inte ta in att någon står på andra sidan jordklotet och hoppar av glädje för min skull, att det går bra för mig för jag ser bara nästa hinder. Lägenhet. Flytt. Och det stora, vad händer när det tillfälliga jobbet tar slut? Pengar, eller, bristen på pengar.

Allting virvlar omkring inom mig och jag är aldrig ohämmat glad, som i gymnasiet när jag skrattade så högt att andra kunde skämmas för mig. Jag är mest bara i samma läge hela tiden, det där mellanläget. För mig har det alltid varit enklare att falla neråt från mellanläget, ner till allt mörker och gråt, istället för att klättra uppåt och försöka se allting från ett annat perspektiv.

Men ja, andra perspektiv. Det går (nog) bra för tillfället. Lägenheten i Lillstaden är uppsagd för nu vet jag att jag kommer att byta postadress om någon månad. Då har jag i alla fall det som är bestämt, jag gillar när saker och ting är bestämda. Kontrollerade. Jag har någon form av sysselsättning ett par månader till och flertalet jobb att skicka in personliga brev till (även om det finns hundratals som gör precis som jag). Det kanske inte går att ha det klarare än så i den osäkra värld som det faktiskt innebär att gå från student till någonting, någon, annan?

Jag vill kunna bli glad för min egen skull och se att jag (nog) faktiskt är bra, ibland. Det känns som en lång väg att vandra och som så ofta den senaste tiden önskar jag att det finns några omkring mig som hjälpte till att lyfta upp mig.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»