onsdagsmörker

25 aug 2010 20:40
Jag hade tänkt skriva om mitt jobb, att jag är glad över att jag träffar så många olika människor varenda dag. Det gör att det blir lite tryggare och enklare även om vardagen skulle vara ensam och pratlös, jag får ändå prata med ett stort antal människor under dagen. Nästan så att det allra skönaste är att komma hem, mysbyxa sig och klappa katt. Äta något, läsa något, skriva lite och somna. Idag träffade jag dessutom någon som det kändes alldeles speciellt med och jag dröjde mig kvar, han dröjde sig kvar. Det är skönt att låta blicken vila ibland, skratta och känna att jag faktiskt lever inombords. Att det finns någon som kan få hjärtat att slå och att det är fint, även om det inte är varaktigt. Jag intalar mig att flyktiga hjärtslag är bättre än inga alls.

Fast,
jag skulle gärna vilja finna någon. Att vila blicken på ofta, ofta. Fast jag försöker att inte tänka på det för länge åt gången.

Jag hade kunnat skriva om allt det. Jag hade tänkt skriva om det; om jobbet, människorna. Istället tvingar jag mig själv att skriva någonting, precis vad som helst, för annars skulle jag fortsätta fundera på hur jag ska få bort smärtan som bränner inombords. Jag tittade mig i spegeln förut och kände mig som ett stort färglöst monster och min reaktion (och således också lösningen) var en plötslig lust att banka huvudet i badrumsspeglarna tills de krossades. Tills jag krossades och allt det hopplösa, stora, färglösa skulle försvinna. Ugnen; där skulle jag kunna bränna mig. Bara lägga in armarna och trycka ner handflatorna mot den varma ytan. Alla fönster som finns i lägenheten, känslan av att bara vilja sticka händerna igenom. Bara känna någonting annat. Bara känna.

Ett försök att få bort stressen och tröttheten och hopplösheten som skriker och överröstar precis allting annat. Jag är så trött, så trött. Och ledsen. Allting värker, hela kroppen skriker och huvudet är tungt, tyngre än någonsin förut, och hjärtat mitt är så sargat, så trasigt i kanterna och allra längst in.

Jag hade hellre velat berätta om fina möten med spännande människor, de dagliga samtalen och allt som gör att det känns som om jag har hamnat rätt, men allting annat gör sig påmint, gör för ont.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»