/ du också skall slå rot /

3 okt 2010 17:04
det känns som om jag bär känslorna utanpå kroppen, igen. tuggorna sväller i munnen och ingenting får plats, jag vaknar mitt i natten och har placerat fötterna på det kalla golvet innan jag inser att jag inte har försovit mig. jag är ledig men instängd. jag vill inte känna på detta sätt. jag vill känna mig tillfreds eller åtminstone trygg.

jag vill kunna bestämma mitt eget öde. till viss del kan jag göra det men så finns det alltid någon väg där någon annan måste gå före och visa vägen eller någon dörr som jag måste be någon annan att öppna. jag vill ordna för mig själv, reda mitt eget bo. jag vill känna mig fri, att jag kan klara mig själv. jag börjar inse att jag får ta det steg för steg, precis som med så mycket annat. jag kan i alla fall känna att jag har tagit ett eget beslut för första gången i mitt liv. jag har tänkt bort alla andras åsikter och alla praktiska besvär för att kunna fokusera på mig själv, känna efter, och lyssna på vad jag vill. jag vet vad jag vill och det är nu andra människor kommer in i sammanhanget: jag kan inte rubba berget själv även om jag försöker och gör mitt bästa. jag kan bara göra min del och sedan är det upp till andra.

att lägga sitt liv i andras händer, nej, jag vill göra själv. kan själv, det var nog mina första ord när jag kravlade omkring i min säkerhetshjälm jag hade som liten. en sådan där hjälm som man får när man har ett större intresse av att klättra så högt som möjligt än att leka med kottar. jag vill inte vara beroende av någon annan, inte på något sätt. tidigare, då var det allt jag var. jag kunde inte leva utan en annan människa i min säng för då visste jag inte vem jag var. det är befriande att ha kommit förbi det, att jag vet vem jag är oavsett om jag är ensam eller omgiven av människor. sedan kan jag halka och trilla emellanåt men jag vet alltid vilken väg som leder tillbaka till den jag är, själva grunden. det finns en liten del av ryggraden som alltid kommer att vara oförändrat rak oavsett vad som händer, som har byggts upp efter de saker som har varit.

det känns som om jag befinner mig på en klippavsats, igen. och jag hoppar, igen. fast nu vet jag inte riktigt hur det går om ingen tar emot mig, hur hårt kommer jag att falla då? jag är rädd för att jag inte kommer att ha något val, att jag måste stanna. att jag måste fortsätta i någonting som får mig att inte vilja gå upp på morgonen och som aldrig får mig att somna på kvällen.

för att stå ut flyr jag in i löpningen, musiken, böckerna. vad som helst som får mig att leva i någonting annat för en stund. jag springer längre, snabbare och höjer musiken högre så att jag inte hör hur hjärtat skriker, hur allting brinner.

all tid är min tid och jag vill bestämma vad jag gör med min tid. jag har fått någon extra dos av dödsångest, som kryper längs med väggarna, och synar varenda knöl och födelsemärke med hjärtat bankade bakom revbenen och tänker att det möjligtvis inte är så långt kvar ändå och då måste jag leva till fullo, dö med ett skratt. det är inte här. jag vill inte vara omgiven av det som jag är nu, jag vill inte förlora mig själv precis som de andra och gå runt som en levande död för resten av mitt liv. jag vet hur det kan vara, jag vet hur det ska vara, hur jag vill ha det. jag vill, vill. rädslan tar över och känslan av att inte kunna kontrollera gör mig lamslagen.

denna väntan på besked och svar, den stora självkritiken som väller över och slår omkull mig. hur jag skulle kunna göra annorlunda, då, då hade allting ordnat sig direkt. i stunder när det krävs att jag tror på mig själv tappar jag fotfästet och låser mig. jag låser mig själv. det är hemskt att förstöra för sig själv och vara medveten om det och ändå ramla in i samma fällor, gång på gång.

jag vill ut och skrika i skogen. skrika om hur orättvist allting är, hur trött jag är och hur jag bara vill vara på andra platser, andra gator. fast orken skulle inte finnas för någonting annat än att lägga mig i den mjuka mossan och gråta. gråta ur mig allting som finns i kroppen, som river sönder mig inifrån. det var inte såhär det skulle bli, det är inte det här som jag är här för att göra. riv, riv, inombords.

det blåser ute, jag ser hur träden böjer sig för vinden. undrar om de känner sig besegrade? jag har svårt att reda ur mig själv i den här situationen jag befinner mig i. om jag böjer mig, om jag misslyckas. eller om det är så att jag reser mig ur askan och går vidare, starkare och med ytterligare någon bit ryggrad som sitter stadigt eftersom jag inte accepterar vad som helst utan går vidare. ser mig omkring.

jag vill aldrig någonsin bara acceptera stormar som pågår utan att fundera över hur jag bäst kan bemöta stormen. jag vill inte bara flyta med för att jag inte orkar ställa mig upp och göra någonting annat.

samtidigt, jag är så trött. på att kämpa och göra om,göra rätt, hoppas, slås omkull. jag vill känna att det känns bra någon gång. att hjärtat kan klappa på i sin takt och att sömnen inte blir avbruten av att jag vaknar alldeles kallsvettig och skräckslagen för att stressen letar rätt på mig i den djupaste vilan, jag vill bara ha det lugnt någon gång. lugn och ro, chansen att läka ännu lite mera. istället för att riva upp, röra om och se sig om, igen.

jag vill bara komma loss,
komma till ro.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»