sitting in the rain

2 nov 2010 18:29
Jag vet inte om det beror på regnet, mörkret eller det faktum att jag har jobbat för mycket och sovit för lite men den ledsna känslan finns kvar. Något svagare men det är inga fåglar som sjunger; inte än.

Jag tänker att jag kastar bort så mycket tid och energi på fel saker. Det som skaver i hjärtat är att jag är medveten om att det är fel saker, någonting som jag inte vill ödsla delar av mig själv på, men jag gör det ändå. Som om jag har fastnat i en spiral som jag inte kan ta mig ur även fast jag ser alla utgångar. Är det så för att det är jag själv som har placerat mig i spiralen?

Det är november. Flyttmånad. Det känns bra, på alla sätt. Jag ser inte fram emot det praktiska som en flytt innebär; packande, städande, bärande. Jag ser däremot fram emot att packa upp mina saker i nästa lägenhet, en lägenhet som jag inte ens har sett. När jag har flyttat tidigare har jag maniskt betraktat planlösningar, granskat lägenheten utifrån bilder och personligt besök. Tidigare hade jag aldrig gått med på att flytta till en lägenhet som jag inte har sett och bara lita på någon annans ögon när jag skriver mitt namn som kommande hyresgäst men det känns inte oroligt alls. Jag har insett att det inte är lägenheten som gör att jag känner mig hemma eller inte utan det är i mig själv som jag måste hitta hem. Jag har hittat hem, lite. Under den period som jag har bott här har lyckats samla på mig ytterligare små pusselbitar kring vem jag är, vem jag vill vara.

Men i enlighet med den jag är så blir jag mest bara ledsen för de delar som jag inte är istället för att glädjas åt de egenskaper som jag faktiskt tycker om.

Är alla människor så här; tänker, känner människor så mycket som jag? Det känns som om jag är en enda stor känsla ibland. Och ibland får inte känslorna plats i kroppen, det känns som om jag spricker; kvävs. Jag är ständigt medveten om mig själv, om situationen som pågår, om händelser som hänt tidigare och den stora Framtiden finns alltid med på ett hörn. Jag analyserar, kalkylerar. Jag tror att tänkande och en viss form av medvetenhet är viktigt för att kunna utvecklas; jag är hellre en sådan människa som sliter bort plåstret för att se vad som finns under istället för att gå med förbundna ögon resten av livet för att man är rädd för den smärta som det innebär när man klöser bort sårskorpan. Men, jag önskar att det fanns någon hejd på det emellanåt. Att jag kunde kontrollera det snarare än det kontrollerar mig.

Det är så mycket i huvudet nu och jag har svårt att sortera. Jag vill berätta om så mycket men jag står mest och stampar med foten i gruset för jag kan inte bestämma mig för vad som ska stå på tur att berättas, vilket leder till att det mest är en massa lösa trådar som spretar omkring. Berätta lite här, berätta lite där.

Fast så som jag känner mig; så skriver jag.

Jag känner mig trasig. Jag är splittrad och vet inte riktigt var jag hör hemma. Det är nog alltid så när det är en flytt som står och väntar runt hörnet, att man tappar fotfästet lite även fast det egentligen bara handlar om att memorera in ett nytt postnummer. Jag vet att jag inte hör hemma här men jag är glad att jag vågade. Det hade varit en annorlunda situation ifall det hade varit fint på jobbet, med gemensamma skratt och ömhet, förståelse; då hade jag kunnat stanna. Nu känns det som om jag krymper för varje dag som jag tillbringar innanför väggarna, det finns ingen luft till mig. Jag går runt och känner mig precis som jag ser ut; ett slitet, ledset litet spöke som mest vill gå nerför spiraltrappan till källaren och gråta. Jag är rädd att jag lägger alldeles för mycket hopp på nästa postadress att det inte finns någon möjlighet att jag uppnår någonting av det som jag ser framför mig.

Jag vet inte hur jag hejdar förhoppningarna. Hur jag hindrar mig själv; min personlighet som skriker efter allt eller inget känner att nuvarande situation är inget. Jag får ingen växtkraft, ingen ryggrad här, och då tänker jag att nästa plats kommer att erbjuda mig allt. Men, jag tror egentligen inte att det finns en tillvaro som erbjuder allt eller inget. Det är alltid en mellanväg som finns med som alternativ. Eller så handlar det om hur man ser på situationen; jag tror nog att man alltid kan lyckas omvandla en allt-situation till en ingen-situation. Och möjligtvis tvärtom också.

Jag får försöka att se det fina som finns;

cykelvägar, lummiga alléer, rinnande vatten, tornhus, björkar, kullerstenar, museum, kanelchoklad, bokaffärer, vänner att cykla hem ifrån mitt i natten, oupptäckta gator, musik, broar, änder, bergshällar, vidder, möjligheter, återvändsgränder.

Jag behöver inte stressa,
jag har tid att hitta hem.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»