get my shit together

18 jan 2011 21:22
Jag skrev att jag skulle återkomma när hjärtat slog lugnare.

Jag skulle ramla ur ord om jag skulle vänta med att skriva tills hjärtat slog lugnare så därför hamnar jag här. Med hjärtat hamrande innanför revbenen, likt en ivrig vårfågel. Som den vårfågel som jag och M hörde i söndags när vi låg intrasslade under mitt takfönster och lyssnade på snödroppet, fågelkvittret.

Det finns ingenstans som det känns naturligt att börja. Jag vet inte hur jag lyckades med att få hans blick att fastna i min även om jag vet varför min blick fastnade i hans. En del av mig försökte skjuta allting ifrån mig, tänka att det hela bara var inbillning. Den där känslan i magen och hur en blick bara kunde få mig att tappa bort mig själv, all sans och balans. Jag trodde att jag hade tappat förmågan att glömma bort hur man går rakt för att mina knän känns för svajiga för att bära min tyngd.

En del av mig trodde att jag hade lyckats med att skydda mig själv,
fullständigt.

Och här står jag: utan sans, utan balans. Utan något direkt skyddsnät. Det känns omtumlande och svårhanterligt att det finns en del i mig som är större och starkare än rädslorna. Jag står stadigt nästan varje andetag och tänker att det finns tid. Att det inte finns något behov av att brådska, skynda fram runt hörnet, för det finns tid. Det känns som om det finns all tid i världen att undersöka det här, krama om ännu en gång och somna tryggt med någons arm om min midja. Eller: med hans arm om min midja.

Det är däri lugnet ligger: hans arm.

Jag skulle inte kunna andas såhär lugnt om det var någon annans arm. Det är någon innerlig ömhet och en känsla av lugn som omger det här, oss:et, han:et, jag:et. Jag har gått in i det här lugnare än vad jag någonsin hade kunnat förvänta mig att jag skulle göra om jag hamnade här igen; med hjärtat i händerna. Någonting inom mig har så länge försökt att övertyga mig om att jag aldrig skulle kunna känna fullt ut igen för att jag måste skydda hjärtat.

Och,
det gör mig glad, omtumlad, rörd, fascinerad och emellanåt rädd att jag inte har lärt mig hur jag skyddar hjärtat. Det är huvudstupa, hjärtat först. Det har alltid varit, kommer förhoppningsvis alltid att vara. Jag kan inte vara sval, på låtsas. Jag tycker om eller så tycker jag inte om.

Det finns inget annat sätt än att ha känslorna utanpå kroppen.
Jag vet inte vart jag ska göra av känslorna annars?

Jag väljer att känna fullt ut även om det kommer innebära att jag sörjer fullt ut. Men det ligger en försiktig förhoppning i att om jag känner fullt ut har jag gjort mitt bästa för att det ska fortsätta att vara fjärilar i magen och en blick som jag försvinner i.

Åh, det är dubbel glädje i det, han, som omger mig nu. Dels den där självklara glädjen av att trassla ihop sig och känslan av att försvinna till köket för att komma tillbaka med frukost på sängen, tända ljus och en känsla av tyst samförstånd av hur fint det är. Dels den mer subtila, men lika starka, glädjen över mig själv: att jag har hamnat här. Att jag har vågat hamna här.

Jag hade kunnat välja att vika undan med blicken, låta hjärtat hamra och slå i ensamhet. I någon inbillad trygghet.

Jag trodde att jag hade förlorat förmågan att förlora mig i någon annans blick och ett av de starkaste bevisen på att jag faktiskt har kommit någonstans de senaste åren, att jag är på rätt väg, är att det känns som om jag står starkare än någonsin i känslostormen.

Lugnet,
tryggheten.

Jo, det har även funnits ett inslag av ohämmad gråt. Som jag inte vet om den berodde på stundande migrän, obeskrivlig rädsla eller en glädje som förvandlades till panik. Gråt, gråt, gråt (och tack, tack, tack till den som lindande in mig i bomull och trasslade tills allt kändes överskådligt).

Men,
det var ett inslag. Ett enda tillfälle som inte varade särskilt länge när jag grät och inte visste vad jag hette. Eller vad jag ville heta. Om jag ville fortsätta att vila i mig själv, vad det innebar att kasta sig ut.

Jag kan inte motstå att kasta mig ut. Det känns inte ens skrämmande, för det mesta. Jag tror att jag kommer att landa i någonting tryggt och bra. Under tiden så kommer jag att fortsätta att trassla in mig och lyssna efter fågelkvitter: utanför fönstret och innanför bröstet.

Vad som väntar runt hörnet kommer alltid att komma ändå.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»