wasted

15 mar 2011 20:46
Jag lyssnar om och om igen, höjer volymen och vet inte vad jag ska ta mig till med mina rodnade kinder och bultande hjärta som bara pick-pick-pickar bakom revbenen.

I don´t know just what I´ll do
Everytime you walk into the room
Oh my head is spinning around
And I can´t see clearly right now

Åh, tänk om du visste hur mycket jag tänker på dig. Fast det vet du nog redan om? Jag kan inte dölja det i mina ögon, du måste vara blind för att inte se. Och även om du vore blind så skulle du förstå av mitt leende, hur jag så ofta kikar bakom lugg på dig med blossande kinder och skrattgropar i kinderna, kinder som ler som aldrig förr. Eller av mina händer: hur jag alltid lyckas hitta någon anledning att röra vid dig om det så är för att borsta bort någonting från din arm eller stryka så försiktigt jag förmår över dina ärr. Det finaste krigsärret någonsin, det har du, och det har jag sagt till dig. Jag skulle kunna säga det miljoner gånger till; hur just det ärrets uppkomst säger så mycket om dig och ditt hjärta. Hur du bultar, hur du slår.

Det känns så försiktigt allting, så oerhört skört. Du säger att det kommer en dag imorgon när vi har suttit intill varandra och pratat om sådant som jag inte pratar med andra om, när du lyssnar och svarar sådant som ingen annan svarar. Du säger att du vill men att det finns saker som du måste ordna först, du måste ordna upp dig själv. Jag vill lägga min hand i din och säga att jag vill finnas under tiden som du ordnar upp dig själv.

Men jag vet också att jag väntar, om det är så. Om det är så du hellre vill.

Jag vet inte om jag gör rätt. Jag vill fråga dig om så många saker men det finns så mycket som begränsar och mina vänner påminner mig om tiden, tick tack tick, det löser en del, bara sådär. Det känns som om jag skulle kunna ge dig all tid i världen utan garantier för när du tittar på mig och ler med de vackraste ögonen i världen vet jag inte hur jag ska kunna göra någonting annat än att vänta. Vänta på dig, tills det rätar ut sig. Jag vill bara inte att min åsikt, att mitt hjärta, glöms bort. Någonstans längs med vägen vill jag vara med och välja. Och jag skulle välja dig, om och om och om igen, även om du kanske tvivlar på grund av de svårigheter som jag automatiskt skulle välja om jag väljer dig.

Det du inte förstår är att allt är du, svårigheterna likväl som lugnet. Du, den person som gör mig mer nyfiken efter varje mening du avslutar, som får mig att växa och förstå någonting mer om de gator jag trampar runt på dagligen, den som får mig knäsvag och gör att jag tappar bort tiden; tappar bort mig själv, lugnare än någonsin.

Jag vill inget hellre än att gå och sparka med fötterna i gruset på en skogsväg tillsammans med dig i vår. I höst.

Det är så mycket jag vill berätta för dig.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»