stormavbrott

1 aug 2011 21:35
Jag vill skriva igen. Komma igång med små, små ord. Lite meningar här och där, om det som är dagligen eller den stora stormen. Om det som kommer, helt enkelt. Men det är inte så självklart längre när det känns som om jag har tappat orden. Det är någonting som tar emot när jag ska fokusera, stanna i någonting. För jag vill inte stanna i det som gör så ont, så förbannat ont, om jag inte är redo. Och nästan varje gång när jag fokuserar tycks jag hamna där.

Vissa dagar, som idag, så anstränger jag mig för att inte tänka på någonting. Eller någon, snarare. Och ibland går det, ibland går det inte alls. Jag vaknade sent, av mig själv, av solen. Jag har gett mig ännu en dag att vila hemma för att försöka få ordning på kroppen men även få lite mer kontroll över hjärtat. Jag vill inte sitta vid mitt skrivbord på jobbet och gråta igen. Det är nog med det, av flera anledningar.

En lång dusch, en lång titt i spegeln. Jag kanske borde färga håret svart. Eller rött. Eller klippa mig kort. Eller skaffa dreads. Eller ta tillbaka alla mina piercingar. Och jag inser att det ändå inte skulle hjälpa om jag förändrade allt för det skulle ändå vara samma hjärta innanför revbenen och det är väl egentligen det enda som jag skulle vilja förändra just nu. Lindra, plåstra om. Det är ingenting som kan lugnas med en ny hårfärg eller en lugg som fastnar i ögonfransarna.

När jag ligger i soffan och ser på avsnitt efter avsnitt av någon tv-serie så ringer S. Bästa, fina S, vad jag tycker om den människan. S frågar inte hur jag mår för vi behöver inte prata om det för han vet redan. Istället frågar han ifall jag har sett solen som strålar utanför och klätt på mig några kläder så att jag kan ses för att prata om allt och ingenting. Jag hittar en klänning i ett hörn, försöker borsta ur håret som ser ut som Ronja Röverdotters, minus kvistar, och så cyklar jag. Längs med träden, allén, bussarna susar förbi, jag åker nerför backen och tänker att min kjol är för kort, sedan tänker jag att det är struntsamma. Jag hittar S, ställer mig någon centimeter ifrån honom med cykeln och han vinkar mig närmare för en kram, vi kramas alltid. Och han har en lugnade effekt på mig.

Jag träffade S i torsdags, dagen efter jag och K förvandlades till över-över, och jag grät men det var ändå en stillsammare gråt än annars. S kan se mig i ögonen, kan hålla mig i handen och klappa mig på kinden. Och jag tvivlar inte på att han skulle göra samma sak om tio år, om det behövdes. Han är lugn, det lugnar. Lindrar, om än tillfälligt.

Vi fikar, pratar om det som är viktigt och jobbigt och svårt. Vi trasslar i saker och ting, drar i olika trådar. Vi nämner inte K, det behövs inte, han finns där ändå; i mina ögon, i det svarta under mina ögon. S får mig att skratta, jag får honom att skratta. Han applåderar nästan när jag äter upp pajen samtidigt som han kommenterar att jag inte rör salladen men ibland är det så, det får vara. Han är glad att jag äter, jag känner ingen hunger men sväljer ändå, tugg, svälj, vatten. Vi går omkring, S vet att varje minut hemifrån mitt egna helvete är tröstande och välbehövlig men samtidigt är jag så lugn tillsammans med honom att jag vet att han inte umgås med mig av den anledningen. S uträttar lite ärenden, jag följer med, hälsar på alla som S hälsar på, han presenterar mig för barndomsvänner och bekanta. Alltid finns det någon som känner S och jag undrar hur det skulle vara; att vara den där spindeln i nätet som alla spinner omkring, som alla närmar sig. Och ibland snubblar jag till och undrar varför S vill umgås med mig när det finns ett helt hov som vill få hans telefonnummer men sedan viftar jag bort de tankarna. Jag varken orkar eller vill ifrågasätta vår vänskap. Den är, precis som så mycket annat; den bara är. Nog så.

Vi cyklar, med solen i ögonen. Jag vet att många tittar på oss för att jag och S inte ser ut att höra ihop. Jag är avvikande i de kvarter som vi cyklar omkring, kvarter där S har vuxit upp och hör hemma. Jag är den fina, ordentliga tjejen som hälsar på i sämre kvarter, kvarter där man lever ett hårt liv och det inte är ovanligt att gå runt med någon form av beskydd innanför jackan. Och jag blir ledsen av att så många människor verkar ha ett behov av att sätta etiketter på andra människor. Jag är människa, S är människa. Nog om det, också. Vi cyklar fram och tillbaka och jag får en liten vindpust av frihet; att det känns som om jag är tretton år och cyklar omkring utan krav. Vi stannar till för att S måste ha mat, vill bjuda mig, som alltid men jag skakar på huvudet, S insisterar och jag tar något att dricka. Jag har svårt att bli bjuden, S klarar inte av att inte bjuda. Kultur, uppfostran, jag vet inte. Jag har svårt att ta emot. Vi börjar bli bättre; jag får bjuda ibland. Och allting handlar om att vi tycker om varandra och respekterar varandra så pengar eller vem som bjuder ska aldrig vara i fokus. Vi pratar om kärlek och S säger att jag är så bra, så otroligt bra och att han kommer ha sådana höga krav på den jag kommer träffa. Jag viftar bort hans kommentarer men det värmer ändå, någonstans där inne.

S måste åka iväg, vi promenerar tillsammans till bussen som så många gånger förr när jag har varit på ena sidan telefonluren och han på den andra men det är roligare att gå tillsammans. Lugnare, bättre. Jag säger att jag inte har gråtit på hela dagen och S stannar upp och tittar mig rakt i ögonen och frågar varför jag ska gråta alls, K var en usel människa som inte förtjänar min tid och energi. Och när S säger det så känns det så, som att det är så enkelt.

Bussen kommer, en varm kram. När jag går runt på ICA en kvart senare för att hitta någon juice så ringer S för att prata lite strunt, som vanligt. Och som vanligt avslutar vi med att säga du måste vara rädd om dig, du också, ta hand om dig, vi hörs snart.

Och att det finns någon som så genuint vill att jag är rädd om mig gör att det blir lite enklare att promenera hemåt på gator där K har krossat och förstört mig.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»