this year, that year

2 jan 2012 19:38
jag tänkte inte fastna i beskrivningen av 2011 för det kändes som om jag fastnade alldeles för många gånger på riktigt det året: fast med knarkaren, i knarkaren, omkring knarkaren, fast i mig själv, fast i det mörka, fast i allt det där som man inte vill vara fast i. samtidigt vill jag inte förtränga och glömma bort allt som hände 2011, jag vill ändå tro att allt som jag var med om kommer leda till någonting gott. det där med att allt man går igenom gör att man lär sig mer och mer om sig själv kanske inte är så banalt som det låter. det gör ont att lära sig saker. det gör ont att lära om, att försöka ändra tankemönster och känslobanor. det gör ont att inse att världen kanske inte är som den borde vara hela tiden; att mina spelregler tillsammans med andra människor såsom kärlek, respekt och tillit inte gäller tillsammans med en missbrukare. då gäller ingenting längre, då gäller det att tänka om. utan att slå sig själv så förbannat hårt: att tänka att det inte är JAG som är problemet utan missbruket. drogerna. det var nog den läxan som tog längst tid av dem alla. men det var också den läxan som var tydligast när jag klarade av eldprovet: att säga nej till K, att inte alls komma förbi en natt för att ligga nära bara för att han kände sig ensam.

och jag drog en suck, av lättnad, av sorg, av glädje, av precis allting som ryms inom mig när jag svarade att jag inte ville. jag vill aldrig någonsin krypa ihop tillsammans med K och somna eller ligga sömnlös och räkna hans andetag, känna hans puls för att se så att han inte slagit i sig alldeles för mycket droger tillsammans med alkohol, för att känna så att drogerna inte tar över. över. överdos. det är fortfarande ett ord som gör mig alldeles iskall. jag minns när jag tog upp det med K eftersom jag inte kunde förstå hur en människa kunde fylla kanyl efter kanyl efter kanyl med substans efter substans efter substans och fortfarande stå upp. eller åtminstone fortsätta att andas. K tittade på mig och sedan letade han upp något dokument på internet, knarkarnas ABC ungefär, där det stod hur människor i omgivningen ska bete sig vid en överdos eller hur man ska kunna urskilja om personen bara är totalt borta (den kick som K alltid ville uppnå) eller om det var andetaget ifrån en överdos. jag fick sitta och läsa det där. om utifall att. om utifall att. om utifall att. jag har nog aldrig känt mig så kall som då. så vilsen, så rådlös. det är klart att jag inte vill att någon får överdos och att jag sitter bredvid, handlingsförlamad, men det K inte förstod, aldrig ville förstå var att jag inte ens ville läsa ABC gällande överdos. han gav mig dokumentet som en slags omtanke; att det skulle få mig att inte vara så orolig. det han inte förstod var att jag knappt kunde sova på natten. eller de kommande nätterna.

jag tror att jag har lärt mig någonting av allt det där. av allt som var 2011. jag hoppas verkligen att jag inte kommer att glömma bort det igen bara för jag vill aldrig någonsin hamna där igen. inte ens i närheten; jag vill inte ens att ett litet vädringsfönster öppnas till den världen igen. världen av överdosernas ABC och en instinkt i ryggraden att jag på morgonen var tvungen att tänka på vart jag satte ner de barfota fötterna så att det inte låg en kanyl på fel ställe. när det egentligen var jag som låg på fel ställe, i fel famn.

men, jag orkar inte slå på mig själv mer för det. ja, han grundlurade mig med sitt leende och sina blå ögon, sina långa svarta ögonfransar som fortfarande följer mig om nätterna ibland i sömnlösa drömmar. han grundlurade så många. att han var bra, att han var ren, att han hade känslor inom sig som inte bara var för hans vinning. och när allt det andra kom fram så fanns det redan känslor som sedan växte till ett medberoende som sedan växte till den destruktiva mörka bollen som sattes i rullning. och som rullade förbannat fort. alla hade inte hamnat i samma situation som jag, gjort samma val. och det struntar jag faktiskt i, just nu. jag har kommit såpass långt ändå. i mig själv, med mig själv, med allt det här. jag vet att jag inte kommer att hamna där igen och det får räcka. vad som är gjort är gjort.

2011 var inte bara K även om det känns så. det var världens bästa jobb som så många gånger blev räddningen. det var fina vänner som tyvärr hamnade bakom K-orkanen emellanåt, när jag fastnade och inte fanns för någon, inte ens för mig själv. det är nog det som gör ondast nu: att jag glömde bort allting som var viktigt egentligen, att jag glömde bort vilka som fanns där på riktigt. men det kändes som att jag dog under några månader och jag fanns inte för någon. inte ens för K även om det kanske kunde verka så utifrån, men, jag fanns inte ens för honom. jag var ett tomt skal i hans närhet, ännu tommare än utan honom. tillbaka till det andra: jobbet, det fina fina jobbet som stärker mig och får mig att le. ett jobb som jag dessutom får vara kvar på en stund till vilket känns både bra och dåligt. det blir bra att få lite mer tid att fundera, att reda ut mig själv. att bli starkare innan jag tar något stort beslut om framtiden. dåligt för att jag är rädd för att fastna i någonting bara för att det är bekvämt. samtidigt så trivs jag otroligt bra och då kanske man inte fastnar, egentligen? då kanske man stannar. och att stanna är någonting helt annat än att fastna.

jag fick en diagnos i somras. problem med levern. någonting som jag bara har mig själv att skylla eftersom jag levt i så många år utan att äta bra. det var tungt att inse det ändå, att jag har gjort det här själv mot min kropp. det tog nog några månader innan jag insåg allvaret i det hela. först struntade jag i att äta medicinerna, lät burkarna ligga på köksbordet i ett kök där jag aldrig satte min fot, men det ändrades när jag fick träffa en annan läkare som förklarade hur allvarligt det är och att de inte kan lösa alla problem som kan uppstå ifall jag fortsätter att strunta i mig själv, att inte prioritera mig själv före alla andra. jag grät och sa att jag struntade i allting, det spelade ingen roll om organ inom mig började att ge upp för jag hade ju redan gett upp för så länge sedan; det var bara ett tecken på att kroppen förstod. någonstans där skrevs en remiss till KBT-terapi och jag hittade även någon som jag lovade att ta min medicin, varje dag, två gånger om dagen. någon som tittar på mig med bekymrade ögon när jag erkänner att jag återigen har glömt att hämta ut medicinen och ser på mig med sådan ömhet när jag berättar att jag hämtat ut nya medicinburkar att jag inte vet vart jag ska ta vägen. den där ömheten, alltså, jag återkommer kanske till den. en annan dag. gula, rosa, randiga, vita tabletter. knapra, knapra. jag tycker nog fortfarande inte att jag är värd särskilt mycket men jag försöker att få ihop MIG och KROPPEN. när jag tycker att jag är ett och kroppen är någonting annat, någonting som inte tillhör mig, blir det också svårt att ta hand om den. jag jobbar på det. det går långsamt och det tycker jag inte om. jag är en rastlös människa. en som vill att allting händer NU. min KBT-person frågar hur jag egentligen resonerar när jag tänker att jag ska kunna hoppa direkt från A till Ö när jag levt med en ätstörning i 20 år. hon förstår mig inte riktigt när jag försöker förklara men det gör ingenting för jag förstår inte ens mig själv. jag. och kroppen. kroppen. och jag. men, det är nog bättre om jag får ihop de delarna någon gång än att det sker just precis NU. för det är en omöjlighet. 2012 får nog bli året då jag övar mitt tålamod, jag kommer att tvingas till det vare sig jag vill eller inte.

jag vill att året innehåller färre bekymmer, mindre rynkor mellan ögonbrynen. mindre grubblerier på saker som jag ändå inte kan förändra eller saker som jag omöjligen kan veta hur det blir. mer fokus på nu:et helt enkelt. eller helt o-enkelt. mindfullness, ha. jag får se vart jag landar någonstans.

och jag är väldigt glad för att jag bestämde mig för att stanna på ord, det känns hemma att logga in här. 2012 är även året då jag hoppas ge mig själv mer tid att skriva, jag tror att det behövs. att jag behöver det. nu när jag verkar ha tappat förmågan att gråta (ännu en sak att arbeta med) måste jag tömma ut allting emellanåt.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»