lösa trådar

28 feb 2012 19:21
Det känns som att jag inte gör någonting annat än att jobba. När jag är på jobbet tänker jag på att jag borde jobba mer. När jag är hemma tänker jag att jag inte borde ha gått hem från jobbet utan att jag borde ha stannat kvar för att jobba lite till. Jag kollar jobbmailen dygnet runt.

Jag märker att jag inte mår bra i det som är nu men jag vet samtidigt inte vad jag ska göra för att ta mig ur det. Om jag kan ta mig ur det, just nu, eller om jag måste vänta lite. Avvakta och försöka ha det så bra som möjligt under tiden. Just nu känns det mest hopplöst: som om jag kämpar med högar av jobb och är osäkrare än någonsin på hur länge jag får vara kvar samtidigt som jag hyllas och får uppmuntran. Den där ekonomin, den förgör mig.

Ekonomin ja, jag har inga pengar alls för tillfället. Jag får skylla mig själv som har dubbla hyror en månad för det är ett eget val som jag gjort för jag tycker att fördelarna övervägar nackdelen. Den enda nackdelen. Men mitt i alltihop när det var ekonomiskt miserabelt redan från början landade en räkning från Försäkringskassan på mitt hallgolv. Hejhej, ni vill ha 8000:- från mig sa ni?

Snälla, snälla, jag vet att det är en i-landsönskan men kan jag inte snälla, snälla få tillbaka lite på skatten i år? För att balansera ut det hela. Så att jag kanske har råd att åka någonstans i sommar, det behöver inte vara dyrt. Jag vill bara ha varm hud och sand mellan tårna, hångla med Hjärtat på stranden när alla andra har börjat gå hemåt. Jag vill bara komma bort ett tag: ha en annan vardag.

Jag saknar mina vänner. Allihop. Jag avskyr att jobba såhär mycket, det finns ingen tid eller energi över till att bara ligga i en soffa och bli uppdaterad och uppdaterad. Jag känner mig som en dålig vän, som att jag inte räcker till. Det enda jag orkar med när dagen är hejdå-jobbet är att kravla mig hemåt genom att tjuvåka på bussen för att jag inte har råd att betala biljett och så släpar jag mig uppför trapporna, lägger mig i soffan och somnar under en filt.

Det är inte roligt, inte roligt alls.

Jag får inte ihop mig själv. Jag får inte ihop vardagen, timmarna. Och därför får jag inte heller ihop några Ord, känns det som. Jag vacklar lite här, petar lite där och fastnar på ett tredje ställe. Det blir ungefär lika splittrat som jag känner mig: kaos.

Snart ska jag sätta mig på en buss i mörkret och stänga av alla telefoner, bara lyssna på lugn musik och tillåta mig själv att blunda hela vägen hem. Jag märker ändå när rondellen kommer och det är dags att börja leta sig framåt utgången, jag behöver inte ha ögonen öppna hela tiden. Som det är nu missar jag ändå en massa saker även om de är mitt framför ögonen på mig.

Mitt framför ögonen på mig: rädslan, förresten. Appropå ingenting, menar jag. Rädslan för att öppna sig och verkligen tycka om någon, igen. Jag som hade tänkt att bli nunna. For ever. And fucking ever. Istället vågade jag ta chansen med någon som funnits så länge i bakgrunden, som krigat för min uppmärksamhet, någon som jag såg utan att se eftersom allt var som det var förra året. Rädslan, ja. Går det någonsin att lita på någon helt och hållet? Jag tänker att jag blir lugn när jag gifter mig. Ah, en så lång period i mitt liv som jag tänkte OM jag gifter mig eller snarare aldrig-i-livet men som ändrat sig under de senaste ett-två åren. Barn däremot, oj, så skrämmande.

Rädd, ja. Fröken Livrädd emellanåt. Eller Fröken Dårhus som Hjärtat kallar mig. Jag är inte ett dårhus, egentligen. Jag har bara en tendens att skapa drama där det inte finns något att skapa drama av. Eller ur. Jag är mest en vandrade cirkus, ett tivoli, som studsar runt och skrattar. När allt är som det ska. När inte rädslan tynger ner eller när jobbet tar över så mycket av mig att jag tappar bort allt som är viktigt.

Jag jobbar på det. Jag jobbar på det mesta. 24/7. Någon gång kommer det nog att bli bra. Lugnt. Jag ser fram emot det, långa dagar av Ingenting fast utan att tristessen börjar riva och klia.

Lugn, lugn, lugn. Kanske redan i sommar?

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»