snurrkaos

13 sep 2012 20:19
Det är svårt att hitta tiden att skriva någonting. Jag vill skriva, åh, det riktigt kryper i fingrarna men jag vill ha tiden att skriva på riktigt. Inte fem minuter när jag sitter på bussen på väg till jobbet eller tio minuter i sängen när ögonlocken faller ihop, gång på gång.

Det är mycket i livet nu. Mycket som är bra, mycket som är fantastiskt. Sedan finns det givetvis de där sakerna som gnager lite också. Men de gnager och skaver inte lika mycket som förut, jag känner mig mer skyddad nu. Rotad i marken, på något sätt. En del beror på Hjärtat, det kan jag inte förneka, men en del beror på mig också. 2011 var ett hemskt år, det här året har också varit turbulent till en början. Det är mycket som har varit jobbigt och en hel del som har varit outhärdligt. Men jag lyckades ta mig förbi det där, jag lyckades ta mig förbi så mycket. Det känns emellanåt som att jag har förlorat en hel del på vägen, både människor och saker inuti mig och det känns. Såklart. Det är klart att det känns när jag undrar om jag har gjort någonting fel när det enda jag har försökt göra är att kämpa för min överlevnad. Men jag försöker tänka förbi det också, tänka förbi det som har varit och försöka sluta tänka på det som kanske kommer. Jag tänker på det som är här och nu.

Här
och
nu.

För det mesta är det lugnt. Klockan ringer på morgonen och det finns inte en enda morgon som jag inte är tacksam för att Hjärtat ligger bredvid mig. Långdistans skaver, samboförhållande läker, stärker. Tänk, att det behöver inte finnas en massa pengar för att det ska kännas som om jag har allt i världen utan den finaste lyxen är att få äta en risifrutti på morgonen tillsammans med Hjärtat. Skratta, vara tysta tillsammans, kyssas en extra gång även om det innebär att jag måste gå med väldigt snabba steg för att hinna till jobbet. Filmer går att hyra gratis, böcker går att låna, promenader i de fallande höstlöven kostar ingenting.

Vad är det då som skaver? Läker inte kärlek allting? Nej, det gör det inte. Såklart och tyvärr, på en och samma gång. Men det lindrar, får mig att hitta fokus. Det som skaver är jag. Min kropp, mina tankar i huvudet. Min ätstörning. Min förmåga att vilja rusa rakt på att äta frukostlunchmiddag, precis som vilken vanlig människa som helst för jag vill vara som vilken vanlig människa som helst. Jag vill kunna gå och handla mat utan att känna att risken att jag bryter ihop är större än att jag inte gör det, jag vill kunna tacka ja till middagar hos vänner utan att tänka på det konstant i veckor. Jag vill bara kunna känna att mat är mat, varken mer eller mindre. Min psykolog sa att de som har en ätstörning lever i vad som kanske är det svåraste missbruket. Mat finns överallt. Mat behöver man för att leva. Mat är en del i alla människors liv. Jämfört med droger: finns inte överallt, behövs inte för överlevnad, är inte en del i alla människors liv. Ibland känns det som att jag aldrig kommer att få någon ordning på det, som att det alltid kommer att vara såhär. Jag läser bloggar från dom som går på SCÄ (Stockholms Center för Ätstörningar) och känner att den behandlingen verkar vara effektiv, att de som deltar är engagerade, att personalen är engagerad. Sedan slås jag av hur många som är sjukskrivna med den här problematiken, som satsar helhjärtat på att bli friska. Jag ska bolla ihop ett heltidsjobb (som allt för ofta blir mer än en heltid), några få timmars fritid, all den vardagsstress som finns, alla timmar jag lägger ner på att fundera på mat, kroppen, kroppen, mat, mat, kropp, sjukdom, kropp, mat, äta, aldrig äta, spy, inte spy, äta, inte äta, kroppen, kroppen - allt det ska jag försöka hinna med samtidigt som jag vill bli frisk. Hur ska jag hinna det, egentligen? Hur ska jag hitta all den tid som ändå krävs för att brottas med det här? Hur ska jag hitta den energin som krävs när all min energi går åt till att få dagarna på jobbet att snurra runt?

De tankarna är inte så mycket här och nu.

Men det blir lättare att ta sig igenom allting när Hjärtat stryker mig över kinden och frågar om vi inte ska flytta till Stockholm för att jag ska få en möjlighet att kunna gå på SCÄ. Jag tror att jag har lika stora möjligheter att bli frisk här - egentligen - för det är mig själv som jag släpar på oavsett stad.

(Det här ordet började jag skriva igår morse. Sedan hände det något jobbigt och allvarligt som gjorde att hela jag blev omskakad. Åh, jag är så trött på den här gråten. På människor i min omgivning. Att hitta energin att bli frisk.. ah, jag vet inte.)

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»