Folkhögskola nummer ett

7 maj 2010 23:50
först av allt: jag kanske borde sluta skriva ord som går ut på att jag citerar saker jag tidigare skrivit på ord, men samtidigt är det ofta på ett sådant sätt som jag reflekterar över vad som händer och har hänt i mitt liv märker jag. det händer inte sällan att jag tänker att "ja då mådde jag så och så för då skrev jag det och det". ord blir ett sätt att hänga upp händelser på något, något som får mig att minnas hur jag kände, vad jag gjorde, var i livet jag befann mig.

så: när jag häromdagen efter sex år för första gången var på besök på min första folkhögskola kände jag mig tvungen att leta bakåt i ordarkivet efter texter jag aldrig någonsin tittar på längre. och även om jag kan värja mig mot vad jag där skriver (och hur jag skriver det) så känner jag igen mycket så mycket. det är så aktuellt och närvarande. tid flyter samman.

jag citerar:
"om jag var troende (men nej, jag är mer icketroende nu än då), hade jag bett och sagt till gud: snälla ge mig styrka, ge mig något av betydelse utanför, jag klarar inte längre av livet innanför"

och:
"jag behöver komma utanför dessa murar. jag ser inget vackert här längre. jag behöver luft att kunna andas:

någon annanstans."

dessa rader inebegriper ändå så mycket av den känsla av desperation och utanförskap som jag kände under tiden på den folkhögskolan. känslan som säger att livet är helt ohanterligt på denna plats, här finns inte något som jag kan förhålla mig till som en fast punkt i tillvaron. jag kunde känna att det var så hopplöst, tomt och ensamt. det som skulle bli min nystart blev på många sätt bara så jävla jobbigt.

jag pratar väldigt lite om tiden på folkhögskola ett. jag brukar säga att något i stil med att jag gick på en kristen folkhögskola en gång i tiden, jag var ung och att det var på många sätt var en jobbig upplevelse men att skolan egentligen var jättebra. jag säger ingenting om hur jag grät var och varannan kväll, ingenting om hur jag gick långa promenader varje dag för att jag hade sådan matångest, ingenting om hur känslan av att befinna sig i ständig längtan bort, hur jag försökte framställa det perfekta jaget som skulle vara redo för livet På Den Andra Sidan, ingenting om den fundamentala ensamheten som fick väggarna att krypa tätt inpå mig.

men finns det en poäng med att berätta längre? jag vet inte, jag har nog inte trott det på ett tag. men nu tror jag samtidigt att jag på vissa sätt har ett problematiskt behov av att distansera mig. "jag har gått vidare, vi pratar inte om det, det har inte med mig att göra". för jag har grävt för mycket i mina dar?

hursomhelst. det tog mig sex år att åka dit igen. jag har sagt några gånger tidigare att jag ska göra det men det har aldrig blivit så. det var inget stort steg, det råkade bara vara så att det passade in att åka förbi en sväng just då. men när jag väl var där började såklart tankarna gå runt. att allt detta som är förflutet fortfarande finns. märkligt. det var inga stora ångestladdade känslor när jag var där, det var snarare en stor ambivalens. över vem jag var där, vad jag upplevde och hur det var. vad som berodde på min osäkerhet och vad som handlade om platsen i sig. vem jag är idag och kanske hur mycket igenkänning det fortfarande finns i vissa av de känslor jag då upplevde.

för det handlar inte bara om att enkelt bestämma sig för att man har gått vidare, även om en sådan önskan brinner så starkt inom mig.

jag måste sluta bli arg på mig själv för att jag fortfarande kan vara så pass osäker och otrygg. att försöka vända ilskan mot annat.

lisa

193 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»