2011

29 dec 2011 10:35
för ett år sedan var jag här hos familjen i skogen. jag var tillsammans med d och vi hördes för lite och jag hade en orosklump i magen. sedan gick det tre månader och vi var finito.

men där fanns också en känsla av jävla anamma! det här året var året då det verkligen gällde! det var året då jag skulle skriva en hiskeligt bra mastersuppsats för att lyckas få den där doktorandtjänsten som jag jobbat för i fem år. mastersuppsatsen var kulmen på fem år av slit, av oro på seminarium, av VG:n staplade på rad. men också fem år av förväntan, glädje, en aldrig sinande tro på att det här är vad jag vill, att det här är yrket som jag verkligen vill ha. men det var ändå så mycket tvekan på slutet under min tid som student. om jag var bra nog? varför jag när det fanns så många andra som tog mer plats, som lärarna såg mer?

sedan började jag med mastersuppsatsen, jag tänkte på den konstant, jag var nog rätt odräglig överlag. jag skrev på uppsatsen, jag tränade, under träningen tänkte jag på uppsatsen, jag fikade, under fikorna pratade jag om uppsatsen.


i april fick jag veta att doktorandtjänsten i mina drömmar skulle utlysas i maj och jag jobbade som en galning för att ha en så klar uppsats som möjligt till maj. det var ett sätt att överleva; att inte tänka på d, att inte känna efter hur ont det gjorde, jag blickade som besatt framåt, mot doktorandtjänsten, mot nya tider. men först och främst: bort från alla de platser som bara gjorde ont, ont, ont.

doktorandtjänsten utlystes, jag sökte den, jag fick den.

sommaren var bara hemsk, egentligen varken mer eller mindre. all tid jag lagt på uppsatsen och på doktorandtjänstansökningar, all den tid som jag nu inte kunde fylla med något annat än ledsenheten. jag saknade honom varenda dag, varenda jävla dag. jag jobbade i hemtjänsten, pratade med mina fina tanter, gick hem och grät och grät. i två månader. varenda kväll.

jag började bli rädd för mig själv; jag kunde inte kontrollera hur jag mådde, jag kände det till och från som om jag befann mig i en stormvirvel som drog mig neråt, inåt, bort från alla andra. jag försöker inte ens vara överdramatisk nu, jag blev bara så rädd då för att jag kunde känna så mycket, så starkt, något som var så för mig okontrollerbart. och det gjorde bara så ont, hela tiden.

sedan började hösten närma sig. sista veckan i göteborg var den bästa under hela sommaren: alla mina fina vänner som helt enkelt var (ÄR) så sjukt fina.

hösten i cykelstaden har vänt mycket.jag mår överlag så enormt mycket bättre. i somras hängde jag upp mig på distansen, att jag skulle få perspektiv, att jag skulle kunna klara av saker och ting bara det fanns många mil mellan mig och alla platser som gjorde så ont. jag vet inte om det är därför, eller om det är att jag har haft så mycket att göra, att det varit så mycket nytt, så många människor, så mycket att läsa och skriva. men saker har blivit lättare, så enormt mycket lättare.

cykelstaden är inte mitt hem än, jag har ofta varit iväg på helgerna eller så har jag haft besök. göteborg är fortfarande min stad. cykelstaden känns som en paus, som om jag är på semester från mig själv. det kanske blir annorlunda nu i vår. planen är att vara på plats mer, vara där på helgerna, försöka rota mig mer.

i vår sker också första reella förvandlingen från student till forskare: inga doktorandkurser utan istället ska jag handleda studentuppsatser och hålla på med avhandlingsarbete. häftigt men mycket läskigt och konstigt.

allt blev inte bara bra, men jag kan banne mig blicka tillbaka och verkligen känna att det gick, herre jösses, det gick, jag klarade det här året. och det med råge.

lisa

193 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»