No pasarán

30 jan 2008 17:41
Jag tänker på hur skräckslagen jag många gånger var för ensamheten, och hur jag dövade den känslan genom att suga åt mig all närhet jag kunde få. Hur många gånger det innebar att jag gjorde saker som jag inte valde, därför att jag slutade att välja.
Och hur jag drack och drack men inte kunde bli otörstig därför att jag hade tappat bort mina konturer, mina gränser, och då rinner allting bara igenom.

Men du finns här nu och hjälper mig att se var jag borde sätta upp posteringarna igen så att jag inte längre ska vara konturlös och genomskinlig i en kaotisk värld som kan storma rakt igenom mig; du visar att det är skillnad mellan värme och kyla genom att ge mig ovillkorlig värme; och någonting inom mig läker ihop, bit för bit.

mando

515 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»