Om trötthet och litenhet + behöva andra

3 dec 2008 18:06
Jag förstod att jag skulle bli väldigt trött av att vara gravid, eftersom jag i vanliga fall också ofta är trött på kvällarna. Men jag kunde ändå inte föreställa mig HUR trött:

Så trött att man somnar sittande upprätt på en stol med ett bananskal i handen.
Så trött att man somnar i soffan klockan halv sju. Och älsklingen bär en upp till badrummet två timmar senare och får hjälpa en att borsta tänderna och klä av sig och komma i säng.
Så trött att man börjar gråta bara för att man är så trött...

Jag känner faktiskt igen en hel del känslor från barndomen, i det här. Att behöva ompyssling och tröst. Att känna sig liten och synd-om. Känslor jag inte haft av den här graden på många många år.
Lite lustigt att man kan få tillbaka barndomskänslor när man själv väntar barn.

Och så skönt att inte tycka det är känslomässigt jobbigt att behöva bli omhändertagen, att behöva honom. Jag tycker bara det är praktiskt jobbigt, som nu när han är och tränar och jag är själv hemma, trött och illamående. Men jag har upptäckt att mitt klara-mig-själv-syndrom är borta. Det är okej att vara lite extra behövande. Han visar att jag kan lita på honom, och det gör jag.

mando

515 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»