sorg

19 maj 2008 21:04

Igår var jag tvungen att låta min lilla bebis, mitt hjärta, finaste katten somna in. Hon överraskade både mig och sig själv med att plötsligt inte kunna gå utan att vingla och ramla ihop och sedan nästan inte kunna resa sig upp för att ben och tassar inte ville lyda henne. Ett par timmar senare konstaterade en jourveterinär att hon hade en sprucken livmoder.

Jag hör fortfarande små tassar komma springande och rafsande i kattlådan som jag har slängt ut... När jag kom hem från jobbet idag var jag på väg att ropa hennes namn. Min lilla älskling. Trots att jag var med och såg henne somna in har jag svårt att riktigt fatta att jag inte kommer att få hålla i hennes mjuka tassar och pussa henne på nosen någon mer gång.

När jag har varit ledsen har hon varit min tröst, vad ska jag göra nu?

misan

853 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»