misan

house call - not called for

21 mar 2010 18:09

Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker om att min nya chef dök upp hemma hos mig i fredags morse. Visserligen hade hon med sig en semla, men "mitt hem är min borg" liksom?

Jag bröt ihop lite smått på jobbet i torsdags - på ett väldigt diskret sätt, det var ingen som märkte förutom Bettan - så jag smet hem ett par timmar tidigare och pratade i telefon med Bettan senare på kvällen om att jag tänkte stanna hemma på fredagen också.

Det var insikten att jag kommer att få dra det tyngsta lasset på den där skitavdelningen jag inte orkar med som slog undan benen på mig. Det blev klart i veckan att Bettan byter avdelning, eftersom hon inte vill jobba under den nya chefen. Jag förstår henne, men jag vet inte hur jag ska orka utan henne. Jag kommer inte att orka utan henne.

Bettans ersättare är en jättebra tjej, hon kommer att göra ett jättebra jobb, men till en början är det ju jag som kan mest och bäst och kommer att bli tvungen att göra allt svårt och behöva tänka på allt. Och det är ju just det jag inte orkar.

Jag tänkte att jag skulle vila upp mig under helgen, samla krafter till en ny tung vecka, och jobba på arbetsproverna så klart, men jag har mest bara varit ledsen. Hembesöket satte ju en lite konstig touch på det hela också (bra snack, även om jag tvivlar på de mirakel hon tror att hon kan utföra - men hallå, hembesök, nu blev det ju värsta grejen!). Och på det, så är jag besviken på att Höken inte har varit något bra stöd, men han vet nog bara inte hur han ska vara?

Jag är trött på att vara trött och ledsen och behöva ta en dag i taget på jobbet.