keep playing that love song

15 sep 2010 21:46

Alltså, ni fattar väl att jag inte kommer att sluta skriva om Höken förrän jag har någon annan att skriva om? Och det lär ju inte hända än på ett tag... (Någonsin?)

Just nu är jag lite sur, nej besviken, för att han har sagt att jag är skitbra och att han minsann aldrig kommer att tröttna på mig, men nu verkar ha kastat bort mig! Var det bara tomma ord?! Han ringer inte, han svarar inte jämt på mina sms och han verkar glömma vad han har sagt att han ska hjälpa mig med - det var ju sådana grejer som han var så bra på förut och som jag verkligen uppskattade! Jag vet inte vad som hände när.

Det där som fick mig att tänka att han nog tycker att jag är näst bäst efter tjejen, det kanske bara var oro egentligen? Han kanske bara var sådär mjuk för att han var orolig att jag skulle krascha helt? Nu ser han att jag är uppe på benen igen, så han behöver inte låtsas att han tycker att jag är skitbra längre. Jag kan inte låta bli att tänka så. Fan, det här är verkligen att hälla vatten på min träsktrollskvarn...

Samtidigt lyckas jag ändå tänka "jo, han tycker fortfarande att jag är skitbra, det är annat som har gjort honom sådan här tillfälligt" och när de tankarna får snurr, fortsätter de bakåt i tiden och blir till "jo, han tyckte om mig massor och försökte ju på riktigt". (Hallå, födelsedagsfirande tillsammans med min familj!?) Men varför jag fortfarande funderar på det vet jag inte, det är ju inte som att det spelar någon roll nu.

Om han bara försvann (jag tänker bokstavligen "gå upp i rök", men att han flyttar från stan kanske också skulle funka), så skulle det vara lugna gatan, jag lovar. Det är ingen saknad som gör ont, det är mest bara konstigt. Eller, snarare förvirrat kanske, eller dumt, obekvämt, ovant... Jag får veta om honom på Facebook, jag får höra om honom från andra, jag springer på honom på lördagkvällar, jag springer på honom på gemensamma vänners födelsedagsfester (som nu till helgen, fan)... Jag kommer inte undan honom om jag inte jobbar på det skitmycket. Det går bra så länge hon inte är med, då är det som att hon inte finns överhuvudtaget, men så fort hon står där ihopkurad hos Höken, så blir det konstigt.

Jag fattar ju, snart får det vara nog, det är nästan fyra månader sedan och det var ju inte ens några bamsestora känslor inblandade. Och tro mig, jag <i>vill</i> sluta tänka på allt som har med Höken och den tiden att göra, men det går ju inte. Och jag vet inte hur man gör sådant här alls.

misan

853 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»