misan

min katt, min bebis

29 dec 2010 22:59

Elvis växer så fort och har blivit en stor kattunge nu. Ibland när jag tittar på honom och tänker på hur liten han var förut, så får jag för mig att jag saknar den där pluttelilla krabaten som inte kunde hoppa upp i sängen eller soffan, utan blev tvungen att <i>klättra</i> upp på kanterna med sina små tassar och klor. Och så får jag på en gång dåligt samvete, för i en svartvit värld verkar det som att jag bara älskar små pluttar och inte älskar stora Elvis lika mycket.

Ständigt detta dåliga samvete. Dåligt samvete för att jag inte älskar honom tillräckligt mycket, för att han får vara ensam för länge på dagarna, för att jag är en tråkig matte som inte leker med honom hela hela tiden, för att han inte har en kattkompis... Är det så här att ha barn? Otillräckligheten. Det är lite på grund av det här som jag inte vill ha barn. Men inte för min egen skull, för att jag ska slippa behöva oroa mig för att jag är otillräcklig, utan för risken att det jag oroar mig för är sant; att mitt barn inte mår bra - och att jag inte kan göra något åt det.