jag saknar inte hur fantastisk du var

24 apr 2011 23:42

En promenad häromdagen på samma väg som jag förut brukade gå hem till Höken på fick mig så klart att tänka tillbaka på den tiden. Det var bra trevligt att ha en snäll hök att hänga med...

I torsdags åt vi faktiskt lunch tillsammans på stan lite oplanerat. Det var jag och Zäta som hade lunchdejt egentligen och så kom Höken samtidigt och hade ingenstans att sitta, så han fick sitta med oss. Vi hade inte setts på jättelänge, så det kändes lite konstigt först, men sedan var det precis som förr - nästan så att Zäta blev tredje hjulet...

Alltså, det var ju inte värsta grejen då, ingen stor kärlekshistoria liksom, men det är det närmaste jag har kommit ett riktigt förhållande. Jag skulle nöja mig med bara det igen.

Jag tänker att jag är ensam - och inte vill vara det - lite för ofta för att jag ska må bra, men jag vet inte hur jag ska kunna vända tankarna. Hur ska jag kunna låta bli att vilja ha någon nära? Ska jag tänka att det är skönt att vara ensam för att jag kan göra vad jag vill och inte behöver ta hänsyn till någon? Jag har varit ensam hela mitt liv, jag är trött på det. Jag <i>vill</i> ta hänsyn till någon.

Det känns lite som den ironiska rubriken; jag saknar inte hur fantastisk du var (som jag har ryckt ur sitt sammanhang från låten "Kan själv" med Snöblind). Ett desperat försök att inte sakna. Det säger sig ju självt att det inte funkar.

misan

853 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»