berätta

15 dec 2011 23:32

Jag har liksom ingen annanstans att göra av all förtvivlan som måste ut ibland. Det räcker inte att skriva dagbok, jag måste <i>berätta</i> för någon. För många år sedan skrek Mary Poppins ut ett förtvivlat "jag är så ensam!" mitt på torget mitt i natten en lördag efter ett krogbesök. Jag tänker att det var samma, hon behövde berätta för någon.

Jag vill inte berätta för Lucia eller Stålmannen eller någon annan av mina vänner (även om jag ibland skulle vilja) för jag vill inte höra det de kommer att säga. Ni vet, de kommer att försöka trösta mig och säga att jag snart kommer att hitta någon, jag är ju så bra bla bla bla. Men de <i>måste</i> ju säga så, det är deras jobb som mina vänner. Även om de verkligen skulle tro på det, så kan inte jag det (jag tror det när jag ser det...).

Men tillbaka till den där lördagnatten: Det skulle lika gärna kunna ha varit jag som skrikit "jag är så ensam!" (eller, egentligen inte, min grej är mer att lida i tysthet). Jag kände mig minst lika ensam som Mary Poppins, men eftersom hon är två år äldre än jag - och alltså hade varit ensam två år mer än jag - så tänkte jag att hon liksom hade förtur på lidandet och sa inget om min egen ensamhet. Idag är hon gift och har en dotter på ett år.

Jag undrar om Mary Poppins minns den där natten nu? Om hon minns är hon den enda jag kan tänka mig verkligen förstår min ensamhet. Hon behöver bara tänka på sin egen förtvivlan den natten och sedan räkna på några års ensamhet till, där är jag... Men jag tror inte att hon minns, hon lever ett annat liv nu och är, ärligt talat, inte så bra på att sätta sig in i andras situationer.

En bekant öser ur sig sin ensamhet på Facebook (han behöver väl också berätta, skillnaden är att han vill höra allt det där som jag inte vill höra) och jag känner så väl igen hans ord, men: <b>han har varit gift!</b> Så inte ens han skulle förstå! Nu har jag förtur på lidandet in i förbannelse.

misan

853 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»