maybe i just wasn´t meant to have friends

7 jun 2013 00:56

Jag tänkte att jag skulle skriva om varför jag bara pratar med Lucia och Herr Banan nu för tiden. Jag är snart lika ensam som förut, jag vet inte varför det blir så. Kanske handlar det om tillfälligheter, kanske handlar det om att jag den senaste tiden har dragit mig undan för att jag helt enkelt inte har orkat annat, kanske handlar det om att jag inte vet hur man låter någon komma nära...

I höstas tappade jag både Guldfisken, Zäta och Stålmannen. Flyktiga Guldfisken som tycker så mycket om att träffa nya människor, men glömmer bort sina gamla vänner och sedan beklagar sig över att han knappt har några nära vänner... Så många gånger som jag har varit ledsen över att bli åsidosatt (rentav bortglömd vid ett par tillfällen). Dessutom gjorde han klart i höstas, utan att det var meningen, men actions speak louder than words, att han inte orkar med mig när jag inte är mitt allra bästa jag. Jag blev så himla besviken. Efter det har vi inte varit samma som förut. Jag har inte ringt honom för att jag har varit besviken på honom och han har inte ringt mig för att jag inte har varit rolig att hänga med. Nu känns vi som främlingar för varandra.

Zäta tappade jag inte så mycket som jag <b>släppte</b>. Vi var aldrig speciellt nära, men tänkte samma om mycket och funkade väl ihop därför, åtminstone över någon fika/drink/promenad då och då. Under vår lilla semesterresa fick jag dock nog av hennes besserwissersätt som jag tidigare bara hade fått smaka på i mer utspridda doser. Lägligt nog träffade hon kille när vi kom hem och har inte varit så tillgänglig sedan dess. Hon föreslår en fika knappt en gång i månaden och det funkar för mig.

Och Stålmannen då. Han har haft sitt eget bagage att ta hand om det senaste året, samtidigt som jag har jobbat ganska mycket och inte orkat vara social därför och nu bara inte orkar. Men jag tror att vi kan hitta tillbaka till varandra. Jag ska ringa honom. Snart. När jag orkar.

Sedan är det andra som har försvunnit längs vägen: Tjorven som aldrig har tid att träffas och som jag har tröttnat på att tjata på. Och Rosita som inte heller verkar ha tid och bara svarar på typ var tredje sms, men som ändå har tid för sina barndomsvänner (jag ser det på Facebook och kan ju inte låta bli att tänka att hon har tröttnat på mig för att jag inte är något rolig nu för tiden). Och Mary Poppins lever familjeliv sedan flera år tillbaka. Vi sprang förresten på varandra för någon månad sedan och sa att vi absolut måste träffas över en fika, men jag orkar inte ringa henne för jag känner mig inget rolig...

Och det är ju just det just nu; det är att jag inte orkar ringa någon för att jag inte orkar låtsas att allt är bra, men inte heller orkar prata om det som inte är bra – jag vet inte ens vad jag ska säga – och det är att jag inte ringer någon för att jag inte känner mig något rolig...

misan

853 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»