misan
det kanske var guldfiskens fel
10 jul 2013 23:04Kanske grumlades helgens roligheter egentligen av Guldfisken. Han hade nämligen någon sorts tillställning i fredags som jag fick höra om <b>på omvägar</b>... Det är inte första gången det händer och även om jag i princip har vant mig av med Guldfisken nu, så känns det ändå lite i hjärtat att han inte ens kom att tänka på mig vid ett sådant tillfälle. <i>(Så mycket betydde hans meddelande tidigare i veckan att han ville träffa mig...)</i>
Dessutom åkte han, Stålmannen, Svinto och vilka det nu var och badade i lördags, utan mig. De ringde visserligen Herr Banan när vi två var ute och gick och då fick de ju veta att jag var med honom och att vi båda avstod badutflykt, men jag är inte så säker på att de hade ringt mig efter Herr Banan i annat fall. Nåja, det kanske bara är hjärnspöken. Stålmannen var ju faktiskt med och <i>han</i> borde åtminstone ha tänkt på mig.
Grejen är att jag har hamnat utanför kärntruppen och det har ganska mycket med Guldfisken att göra. Det är hans nya vänner (så klart!) som tillsammans med ett fåtal gamla har blivit den nya kärntruppen. Under våren har jag inte orkat vara med, ni vet, och nu när jag orkar vet jag inte riktigt om jag vill. Jag har liksom lite svårt för några av hans nya vänner och tillsammans med min, antar jag, besvikelse på honom (vilken säkert kan spela roll för hur välvilligt inställd jag är till hans nya vänner) gör det att jag inte är jättesugen på att hänga med dem. Samtidigt är det inget roligt att stå utanför...
Kanske var det det här som grumlade min ovanligt aktiva helg som egentligen borde ha fått mig att känna mig levande. Eller så var det den tomma lägenheten.
853 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge misan en ros