statusuppdatering

31 jul 2015 02:37

Jag var lite orolig att fyra veckors semester skulle bli för lång tid för mig, tid som jag inte skulle kunna fylla och som skulle dra ner mig i den där mörka, handlingsförlamande sörjan. Det blev det inte, det blev faktiskt alldeles lagom. Men det var nog tack vare att jag var på Kreta en vecka, i gamla hemstaden två veckor och hemma i lägenheten (bokstavligen, jag har knappt varit utanför dörren...) bara den här veckan.

Det är det där med att jag inte tar mig för grejer, inte när jag är ensam. Och här är jag ju ensam mest hela tiden... Och det är det där med ensamheten. Allra mest den. Så jag kan inte låta bli att undra vad jag gör här, varför jag flyttade till ensamheten. Ibland är jag glad bara över att vara här, ibland tänker jag att det inte skulle spela någon roll att jag var på den perfekta platsen på jorden om jag var det ensam...

Så jag tänkte att jag på Kreta skulle fundera ut planer för ett aktivare liv (jag inbillar mig ändå att jag trivs bäst när jag har fullt upp, trots att jag inte har haft något tempo i kroppen på många år) och för att träffa nya vänner. Men när jag landade i Sverige igen, med lite mer kraft och ork och en sjyst solbränna (solbrännan är nästan orimligt viktig för mig, men jag tycker om min kropp så mycket bättre när den är lite pepparkakig), så insåg jag att jag inte hade tänkt en vettig tanke på hela veckan. Jag tänkte bara på vågorna som slog mot stranden. Men det var nog en bra grej på sitt sätt; avkoppling och närvarande i nuet.

Sedan var det också meningen att jag skulle komma fram till hur jag skulle göra med han som jag inte har kommit på något bra smeknamn till, han som känns så rätt att det är galet. Jag skulle behöva backa bort från honom, men fattade inte hur det skulle gå till. Jag gav mig själv dispens över sommaren.

Men mitt i alltihop skickade han ett meddelande att han inte ville såra mig, men att vi inte borde ses mer, att han behöver vara ensam och fundera ut hur han vill att hans liv ska se ut (när vi träffades hade han nyligen separerat efter sju års äktenskap och två barn, de förmildrande omständigheterna). Jag hade det på känn, men hoppades ju att det här som kändes så bra skulle betyda något.

Eftersom jag är så dålig på avslut, typ sämst, så tänkte jag att jag ville träffa honom en sista gång... Det hann bli tre gånger... Och det där som kändes så bra, det kändes bara bättre och bättre... Och jag tror att jag fattar varför det känns så himla bra som det gör, det är för att vi båda känner det! Så nu är han osäker på om han tog rätt beslut, han har i princip tagit tillbaka det, och jag hoppas igen och känner mig lite lugnare i det här. Det är min tur nu.

misan

853 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»