minnen av livet.

18 aug 2012 22:07
Jag stod vid kylen och funderade på vad jag skulle äta. Jag ser en yoghurt och plötsligt kommer ett minne upp till ytan.

Jag var gravid och skulle en morgon äta yoghurt till frukost. En sådan där yoghurt som var i halvlitersburkar, dvs man åt inte hela på en gång. Denna var öppnad och jag minns bara att jag tänkte, men gud så jäkla äckligt och konstigt den smakar. Och då åt jag ändå av den igår. Jag tror jag åt lite, men sedan slängde jag skiten.

Sedan började något gnaga i mig. Men jag försökte intala mig att jag nog var överdrivet paranoid (vilket iofs var rätt berättigat...). Jag inbillade mig att han kanske hade lagt något i yoghurten. För att han inte ville ha barnet. Han ville verkligen inte ha barnet. Jag minns att jag till och med tog upp det med psykologen på BVC som jag gick till då.

- Vad tror du att han skulle ha gjort, sa hon och ville att jag skulle sätta ord på det.
- Ja, alltså... Att.. Att... Han skulle ha lagt någon medicin i den för att jag skulle få missfall.

Samtidigt som det lät helt vansinnigt, tänkte jag, men tänk om. Vad är han egentligen kapabel till?


När jag var i vecka 18 ångrade sig dotterns pappa. Han ville inte längre ha vårt barn. Jag förstörde hans liv, jag var den som var orsak till att han ville ta livet av sig själv. Vid ett kort besök hos honom hade han demonstrativt lagt fram en ansökan om sen abort till Socialstyrelsen. Då var jag i vecka 20. Mitt hjärta gick i tusen bitar och ett tag funderade jag faktiskt på att tillmötesgå honom, för allting var så jävla jävla vansinnigt. Så overkligt.

Han förklarade kallt för mig att han minsann förstod vad en abort i vecka 20 går ut på. "Jag har sett filmer".

Dra åt helvete.


Med tiden förstod jag att den människa jag fått barn med inte var som alla andra. Inte som "normen". Han är ständigt ett offer. Jag har ALDRIG hört honom säga "Jag gjorde fel, förlåt mig. Punkt". Han kunde istället skriva sida upp och sida ner och hur fel han hade gjort, han bad om förlåtelse. MEN sedan kom det alltid två, tre rader på slutet som suddade ut allt det som stod på de tidigare sidorna. Det var ALLTID ett avslut där det stod något i stil med att MEN jag måste förstå att han har gjort och sagt allt det här för att jag gjorde si eller så. Att jag måste förstå att jag har ansvar i det och mitt sätt orsakade hans sätt.

Så mycket för det egna ansvaret.

Tamejtusan jag agerade fel i vår relation jag också. Jag blev någon helt annan än den jag egentligen är. Jag blev helt fruktansvärd. Jag skäms när jag tänker på det idag. Allt jag sa och gjorde. Jag kan lätt skylla på att hans sätt och det han gjorde triggade mig, men inget är så enkelt. Jag borde ju ha valt att lämna mycket tidigare. Långt långt innan. Istället tillät jag mig hålla på så här. Jag lät ilskan styra mig istället för att bryta mig ur. Och i det gjorde jag så mycket fel. Jag valde att delta i allt det sjuka och trigga det.

När jag väl tog mig ur det, var jag så jävla trasig. Då hade jag inte träffat mina vänner på flera år. Hela mitt liv hade kretsat kring en trasig relation till en man jag inte längre visste om jag ens älskade. Men jag inbillade mig att jag gjorde allt för dottern. För dotterns skull kunde jag gå med på hans i mina ögon vansinniga krav. För dotterns skull kunde jag förminska mig själv som människa och välja bort delar av mitt liv.

Sedan insåg jag att den mamman vill inte jag vara för mitt barn. Jag vill inte att min dotter växer upp med en olycklig, kuvad mamma som inte ens vågar andas av rädsla för att säga fel saker. Som valt bort stora delar av sin vänkrets för att någon annan krävde det "för att han ogillade de människorna".

Ett år efter att jag valde lämna började jag känna mig nästan normal. Två år efteråt känner jag riktigt livsglädje igen. Jag kan uppskatta livet och känna ro. Men smärtan jag känner inom mig över den förälder jag var till mitt barn de första åren är nästan outhärdlig. Därför tänker jag nästan aldrig på det. Jag klarar inte av det. Mitt fokus låg inte alltid på henne som det borde ha gjort. Det gick mest på autopilot. Att ta hand om henne var ett måste och det känns som om jag har missat så mycket av det värdefullaste jag har.

Idag känns allting så vansinnigt. När jag tänker tillbaka. Så sjukt overkligt vansinnigt. Varför varför stannade jag så länge som jag gjorde? Varför?

PieceOfCake

111 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»