Älskade liten.

14 jun 2013 20:23
Natten gnager fortfarande.

Dottern har sedan hon varit liten haft utbrott som inte varit av denna världen och när hon blivit riktigt arg har hon kunnat lägga sig ner i en hög och det har verkligen låtit som att någon misshandlar henne. Hon kunde skrika, neeej, hjälp, aaaaj! trots att ingen rörde henne.

Men dessa drömmar hon har haft nu, de är annorlunda. När hon var yngre kunde hon också vakna ledsen, men då fick man aldrig röra vid henne. Jag fick sitta brevid henne eller bara låta henne vara ett tag, trots att hon skrek som galen, för det gick inte att hålla henne. Hon slogs, hon fick panik av att hållas fast i famnen och gjorde att hennes utbrott drog ut på tiden.

Men dessa nya mardrömmar. Hon ropar verkligen på mig, hon vill att jag ska hålla henne, hon klänger sig fast vid mig.

Hennes förändrade beteende kom i stort sett i direkt anslutning till att hennes syskon föddes. Men om jag ändå visste vad det beror på. Jag oroar mig till döds och jag bygger upp fruktansvärda saker i mitt huvud och mitt hjärta går nästan sönder. Men jag inser att det inte finns något att bevisa. Det finns inte något som visar på att någon skulle göra henne illa i övrigt. Det finns inga bevis.

Mina tankar har rört vid detta tidigare. Men det finns inget att gå på. Och det känns helt otroligt overkligt. Jag känner mig lite handfallen. Jag önskar att dottern var mer kommunikativ.

Det var intressant att iaktta dottern med sin pappa idag. Hon sprang fram för att se om han stod på parkeringen och sprang fram till honom när hon såg honom och såg glad ut. Det intressanta var hur hon gjorde när hon väl kommit fram till honom. Hon kramade inte honom utan gick fram till honom och vände sig om, med ryggen mot honom, så att han kunde krama henne (det var inte mycket till kram dock) och tittade på mig (men såg glad ut).

Jag tycker rent allmänt hennes pappa kan vara rätt kass på mottagande, det känns liksom lite lamt. Inte äkta. När dottern kommer hem från honom kramar hon mig oftast länge länge när jag hämtar henne.

De senaste veckorna går jag ständigt omkring och är orolig att något ska hända henne. Jag går in i hennes rum på kvällarna och kollar att hon andas, jag oroar mig ständigt för att något ska hända henne på dagis, när hon är hos sin pappa. Vet inte varifrån allt detta kommer. Sist hon var hos sin pappa saknade jag henne så det gjorde ont, det kändes som att hon var borta en evighet. Nu saknar jag henne redan och vill egentligen ha henne här.

Jag kan bara säga, att skulle det verkligen vara så att någon gjorde henne illa. Den människan ska i så fall akta sig jävligt noga. Jävligt jävligt noga.

PieceOfCake

111 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»