Det mest fantastiska.

23 jun 2013 19:23
I samma ögonblick som havet omslöt min kropp kände jag euforin. Jag är ett med havet och jag bara är. Jag lägger mig på rygg, hör havets stilla skvalpande och det känns som att jag svävar. Svävar i en värld där allt känns enkelt, rätt och oproblematiskt.

Det är 6 år sedan jag simmade i havet sist. På samma plats då som nu. Då före dotterns pappa, sista sommaren av lycka och livsglädje. Nu en sommar då jag för första gången sedan dess känner mig riktigt levande. En cirkel som slutits.

Havet. Havet. Varför glömde jag bort havet? Jag önskar att jag kunde flytta hit igen. Det känns så rätt. Men jag kan inte. Jag är fast där jag bor nu, tills dottern är vuxen. Jag vantrivs inte, men jag känner mig ensam. Dottern saknar en släkt. Jag hör inte hemma där.

Här är mitt hem. Mitt i havet.
Mitt hav, som gör mig hel.

PieceOfCake

111 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»