Dags att säga adjö.

31 dec 2014 20:09
Varje gång jag stiger ut på balkongen och blickar ut över gården minns jag. Känner jag.

Jag ser hans långa siluett komma gående i mörkret och jag känner en miljon fjärilar i magen. När jag öppnar dörren inser jag att det verkligen är ett slott, inte bara ett luftslott. Han är så lång, så vacker, så fantastisk på alla sätt. Vi sitter mitt emot varandra i soffan. Försöker ta in att vi plötsligt sitter där, i varandras närhet, efter timmar av samtal. Han rör vid min kind och jag blundar och bara är. Ryser av välbehag.

När jag för första gången känner hans läppar mot mina, är jag förlorad. Efter det finns ingen återvändo. Jag är kär och jag känner fjärilarna växa, okontrollerat. En enda stor explosion.

Aldrig någonsin har jag varit så övertygad om att något är rätt. Känslan av samförstånd, känslan av oss två, som tillsammans blir komplett. Så stora känslor. Så mycket magi. Bara så... Rätt.





Jag älskade, min älskade, men nu låter jag dig gå.

PieceOfCake

111 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»