Dumt och sådär

1 apr 2008 12:28
Jag träffade nyss mina gamla elever på högstadiet där jag jobbade i höstas. Kom på att jag saknar dom! Dom blir så glada när dom ser mig, och det känns som om jag är saknad!

Naturligtvis tycker jag om mina nuvarande elever också, men det är en -helt- annan grej med en hel klass killar på gymnasiet än en liten sjua bestående av två tredjedelar tjejer.

Annars tuffar det på, jag tänker att jag inte ska tänka så mycket på att oroa mig för saker jag ändå inte kan rå på, utan leva mer för dagen. HEH, och HUR lätt är det då, när man fastnat i inlärda mönster sen man var liten. Okej, dålig ursäkt, men jag tror att det är så, jag har ett inlärt beteende som är jäkligt svårt att lägga bakom sig. Såklart det GÅR, jag menar bara att det är lätt att låta det vara och aldrig komma ur det. För ibland känns det som att det aldrig aldrig aldrig någonsin kommer att bli bättre. Att jag alltid kommer att vara mer eller mindre deprimerad och orolig. Jag vet att jag skulle må bättre psykiskt om jag tog mig ur allting. Men jag vill må bra i det som är. Det är min önskan, och jag försöker att leva mer för stunden än vad jag har gjort tidigare. Jag försöker att inte ta åt mig av saker som jag gör när det stormar. Det behövs inte ens en storm, när det blåser lite GÖR jag det till en storm, och det är ju onödigt!

Med ett bmi på 20,9 borde jag ju dessutom kunna vara nöjd med kroppen, men det verkar alltid finnas lite mer fett att ta av. Jag ser valkar i spegeln som jag rent krasst förstår att ingen annan ser. Dumt dumt dumt.

Princess

1061 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»