Skulle inte skriva om detta, men...

24 jun 2010 11:45
Ibland funderar jag på varför jag aldrig blir bättre, varför jag aldrig blir fri från ångesten och oron. Jag har fått medicin och jag har ökat dosen, jag har inte haft några riktiga ångestattacker på över en månad men nu ligger istället ångesten under skinnet och gör sig egentligen påmind oftare än förut. Det märks på det sättet att jag blir orolig, skakig, känner mig riktigt olustig och vill bara försvinna. Jag gråter inte längre, hyperventilerar inte och dunkar inte huvudet i väggen. Men jag känner av det inom mig. Och ibland är det nästan jobbigare. Jag funderar på om det är så det kanske ska vara, att ångesten har blivit en del av mig, ett personlighetsdrag som jag alltid kommer att få leva med och som det inte längre är någon idé att försöka bli av med.

Jag mår bättre på flera sätt. Jag känner mig bättre kroppsligt eftersom jag har fina bröst, jag känner mig inte speciellt tjock fastän jag har gått upp ett par kilo, för dom där kilona passar liksom till brösten och jag ser ganska smal ut i alla fall. F är på bra humör och vi har haft det bra länge, skrattar och skojar och åker ut på sjön eller åker mc. Och det är bra, vi har kul, jag är inte längre lika orolig för att inte vara omtyckt. Men känslan att inte vara omtyckt finns ju alltid där ändå, oavsett hur glada vi är eller hur bra jag tror att vi har det. Jag kommer att förstöra mig själv på ett eller annat sätt, och det är en hemsk känsla. Jag är så vansinnigt rädd för att en vacker dag sitta ensam och övergiven, och den rädslan förstör hela mitt liv och varande. FAN, jag har det ju bra, jag har en sambo som jag älskar mer än vad som är sunt, jag har en fin lägenhet och jag tjänar bra. Jag borde äntligen kunna få vara glad, jag borde kunna se till att jag kan må bra nu.

Princess

1061 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»