En historia som behöver berättas:

17 aug 2010 21:14
Jag ska skriva ett ord som jag har tänkt skriva jättelänge. Det handlar om min moster. Eller, egentligen hann hon aldrig bli min moster, hon dog långt innan jag föddes...

Jag har vuxit upp med att höra att jag liknar min moster så mycket. Jag har vuxit upp med det svartvita porträttfotot på en vacker 25-åring med livet framför sig. Fått höra "Men, det är ju DU" om det där fotot. Men jag har aldrig fått träffa henne.

Hon var 7 år äldre än min mamma. Hon var ett par år äldre än min morbror. Mormor och morfars första barn. Hon bar ett namn som hon fått från mormors fars fartyg, och namnet har sedan dess följt alla flickor som fötts inom släkten, om inte som tilltalsnamn så som andranamn.

Hon tyckte om livet. Hon var levnadsglad. Hon tyckte om att klä sig snyggt. Hon tyckte om att flirta. Hon var populär. Hon fick en son när hon var 19. Han var 6 år när hans mamma dog.

Pappan till barnet var enligt min släkt ett svin. Själv har jag bara sett honom på håll. Han var elak mot henne, han bedrog henne, han fick tillbaka henne om-och-om-igen, han tvingade henne till abort när hon blev gravid igen...

Hon försökte ta livet av sig minst två gånger. Jag har försökt fråga mamma om det, men hon har svårt att prata om det och svårt att minnas vad som egentligen hände. Första gången hittade dom henne i skogen ovanför sommarstugan, andra gången vet jag inget om.

Tredje gången hade hon försökt prata mannen hon älskade om att hon mådde dåligt över att hon gjort abort. Han var oförstående. Min mamma var 19 år. Min morbror något äldre.

Det jag vet är att hon var hemma hos mannen hon älskade, och jag vet inte om dom var ett par eller inte vid den här tiden, och dom bråkade. Hemma hos honom. Han gick. Hon slog sönder en massa glas. Och hon lämnade ett brev. Sen tog hon en överdos av sömntabletter och ingen hittade henne i tid.

Man plockade bort foton på henne, pratade inte om vad som hänt, och när mamma ville prata med mormor och morfar så gav morfar henne en lugnande tablett och sa att hon skulle sova lite. Min morbror skulle ha letat efter henne när hon var försvunnen, men var för bakfull för att orka, och han har nog aldrig riktigt förlåtit sig för det.
Men det var inte hans fel...

Jag har vuxit upp med detta, och jag vet vad självmord gör med familjer. Jag har sett skadorna, jag är uppväxt med dem.

Ändå har jag inte kunnat hålla mig ifrån överdoser av tabletter, jag har inte kunnat hålla mig ifrån elaka män, jag har inte kunnat hålla mig ifrån tanken att det vore bättre att försvinna helt. Fastän jag VET vad det gör med människor. Jag är hemsk.

När jag låg på sjukhuset senast, efter en förtvivlans anfall av viljan att försvinna från jorden, sa min mamma till mig:
"Tänk om E trodde att han skulle komma tillbaka... Tänk om hon inte ville dö... Tänk om hon trodde att han inte skulle lämna henne så förtvivlad där i lägenheten. Tänk om DIN man lämnat dig när du tagit alla tabletterna. Då hade du inte varit här nu. Förstår du det?"

Och jag kan inte sluta tänka på det som mamma sa. Tänk om E inte ville dö. Tänk om hon trodde att han skulle komma tillbaka, ta hand om henne, hjälpa henne och hålla hennes hand. Jag kan ärligt säga att jag inte velat DÖ, jag har varit förtvivlad och inte vid mina sinnens fulla bruk, men velat att någon ska ta hand om mig, se att nåt är FEL, se att jag lider, se att jag behöver hjälp, inte DÖ. Tänk om hon ville samma sak... Hennes död har format min uppväxt, min familj, min släkt, mina närmaste. Mitt mående påverkar min mamma på ett sätt som jag inte tror skulle påverka alla, mamma ser det värsta i scenariot. Och jag själv ser mig som en del av denna familj, en del av något som inte riktigt fungerar. Och det är FEL. FEL att vara ett offer, fel att nedvärdera sig själv, fel att utsätta dem som älskar en för något så fruktansvärt.

Jag ser fotot på E varje gång jag är hemma hos mamma, och jag älskar det där kortet. Jag känner mig dragen till det. Mamma älskade sin syster och har aldrig fått bearbeta hennes död. Mamma har aldrig fått sörja ordentligt, och det är 43 år sedan hennes syster dog. Och jag orsakar min mamma så mycket elände, så mycket sorg, jag skäms över det, men fixar inte att komma upp över ytan riktigt.

Med bestämdhet kan jag säga att jag inte vill orsaka min mamma en sådan sorg igen. Det måste ju finnas ett sätt att komma ovanför ytan. Men även om jag bara vet en del av min mosters historia, kan jag säga att jag förstår henne. Jag förstår hennes förtvivlan, jag kan känna hennes sorg, jag kan känna samhörigheten. Och jag vill inte gå samma väg. Jag har tänkt det för många gånger.

Men jag vill ju leva och ha ett bra liv. Jag försöker sparka uppåt. Och nu har jag berättat om min moster. Jag behövde det.

Princess

1061 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»