hur jag lever nu

1 mar 2012 12:57
Det var inte riktigt som det skulle till att börja med, men min moders långsamma och plågsamma död splittrade mig som en i stengolvet fallen (och dessförinnan redan spruken och kantstött) lertillbtingare av billig sort. Jag kunde inte resa mig. Skuldkänslorna, vreden och sorgen exploderade i mig och bara exploderade om och om igen som ett evigt testamente på en i grunden heldefekt moråbarnrealtion. Läkarna gav mig för mycket medicin. Jag gav allt som vat jag självförakt och förlamning.

Nu lever jag och jag lever ett bra liv med ett lyckligt äktenskap och i ett gladlynt kollektiv i ett hus som tidigare kändes lite för stort. Vi monterar bokhyllor! Vi äter (även jag efter år av självsvält)! Vi har kul på ett vardagsvansinnesplan och vi åker och handlar på Coop (även jag som haft för kraftig agorafobi för att ens kliva ur bilen). Vi blingar de grå betångsvamparna svarta och rosa! Vi snickrar en rymdraket som ska upp i ett universum utan hål innan vi hunnit bli dementa.

Det är möjligt att jag senast gick ut på lokal och beställde en fulöl ungefär år 1632, men jag har lärt mig att blanda en hyfsad Rosa Pantern (jag som inte ens kunde blanda en bajamajadrink).

Jag vet var jag har de vänner som finns kvar.

Om morgonen vaknar jag av ljuset som ritar ett blygt mönster över mitt täcke och jag kliver ned till kaffebryggaren. Här är jag mitt i livet. Jag är inte och kommer heller aldrig att bli religiös men jag har spenderat nio år med skuld och diskutabel vårdsituation för att känna mig nyfödd och tacksam att min mor en gång de facto valde att kläcka fram mig så att jag kan se och uppleva och känna.

Tack, mamma. R.I.P

Rabiata

880 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»