Det näst stoltaste ögonblicket

15 jan 2014 13:06
Det var femtiotal och mamma var åtta år.
Morfar, mormor och mamma färdades längs dammiga vägar med Addis Abeba som destination då jeepens motor skar ihop. De befann sig mitt ute i Ingenstans, en löjlig vitingfamilj på en sträcka som kryllade av vägpirater, och vägpiraterna var inte att leka med.

Morfar bar sin civila kakiuniform som påminde så mycket om milisens att den i mammas ögon var lite onödig att använda som ombyte. Luften var så varm att den skimrade, men mormor bar sin leopardhatt käckt på svaj, det gällde att hålla stilen. Mamma som hatade lackskor bar lackskor. Trevligt femtiotalsflickebarn.

Naturligtvis var de utrustade för en sådan här situation. Morfar kommenderade alla ut ur jeepen, grabbade tag i verktygslådan och räckte mormor geväret.

- Osäkra det, håll vakt, instruerade han, vände ryggen till och koncentrerade sig på motorn. Mormor stod blickstilla med geväret i ett krampaktigt amatörmässigt grepp och efter en stund började hon gråta. Morfar uppskattade inte gråtande kvinnor, eller barn, så han gav henne ett slag i ansiktet och överlät geväret till mamma istället.

Utan att bry sig om mormor som blödde näsblod nu, med leopardhatten fortfarande fastnålad i frisyren, visade han mamma hur man säkrade och osäkrade vapnet, visade hur hon skulle hålla det.

Mitt under solen stod mamma med skarpt vapen i sina svettiga barnahänder. Redo. Anförtrodd. Utvald.

Det var det näst stoltaste ögonblicket i mammas liv.

Rabiata

880 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»