Hjärnspöken

5 aug 2009 13:20
Ett nytt kusinbarn, ett påväg, en gammal klasskompis från högstadiet har gift sig alldeles nyligen, tigern gifter sig alldeles snart, en annan klasskompis är höggravid och en tredje gifte sig förra året och en fjärde gifter sig nästa år.

Jag är vuxen nu.

Men är det bara jag som är knäpp eller är det fler än jag som blir överanalytiska och tycker att alla andra verkar se giftermål och familj som alldeles självklart med den man är med nu. Jag säger inte att jag vill ha någon annan än P för så är verkligen inte fallet, men jag är lite skärrad över alla vuxengrejer. Är det min ringa ålder och brist på livserfarenhet av den typen som gör att jag blir såhär?

Än en gång: Hemma har vi bara pratat om skilsmässan, aldrig om giftermålet och det sätter sina spår helt klart.

Jag har svårt att riktigt sätta ord på mina tankar...

Är giftermål och familj självklart för alla eller är det just så att det INTE är det. Det är ju två jättestora steg i ens liv och de ska ju sätta igång tankar i en, det visar ju ändå att man är seriös och inte vill förstöra det som redan finns och är bra och så... Men när blir tankarna överanalytiska? När blir de för stora gentemot vad de borde vara? Eller är de gigantiska redan från början? Är det så det ska vara?


Rabiata och ni andra som är gifta: Har ni aldrig tvekat och tänkt att ni borde vänta?

Jag vill gifta mig. Jag vill gifta mig med P men när är det rätt? Blir man någonsin helt redo? Är jag egentligen redo fast jag försöker intala mig själv att jag inte är det bara för att... ja jag vet inte..... jag någonstans tycker att jag inte borde vara redo eller nått... Visst gör jag en alldeles för stor sak av det hela?
Jag har en förmåga att förstora upp saker och ting där jag inte har full kontroll.

Är det bara jag som är såhär eller är det rentav ett "kvinnligt fenomen"? Är allt verkligen så självklart för alla som det verkar eller blir det mer och mer självklart när man passerat en viss gräns?

Jag älskar P. Verkligen och det är inte det som är grejen heller, men jag har många hjärnspöken. Logiken i mitt huvud och känslorna i mitt hjärta säger egentligen att jag inte har något som helst att fundrera på. Jag vet ju vad jag vill innerst inne. Jag vill.

Det känns bara som att stora beslut verkar vara så lätta för alla andra, eller är det bara så det verkar?
Beslut tenderar ju att bli mer självklara när man satt ner foten. Det är velandet som gör det svårt.

Jag var precis likadan när vi skulle flytta ihop, när jag tackade nej till musikhögskolan när vi precis blivit ihop och ingen visste m.m och allt blev/är ju helt underbart fantastiskt. :)

steinway

728 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»