Barnalängtan

20 mar 2012 23:35
Överallt är folk med barn/har precis fått barn och jag står här utan. Prinsen säger att det är helt upp till mig när vi skaffar vårt första barn och jag känner att jag kan inte utgå ifrån att en eventuell graviditet kommer gå smärtfritt och därmed inte störa mina studier, det känns alldeles för naivt.
Trots mitt sunda förnuft så slår det hårt i lillhjärtat mitt varje gång en barnvagn rullar förbi, ett barn hoppar i vattenpölar, ett sjungande barn på ICA, alla de fina fjunen, och kycklingarna och knoar och ugglor och allt vad de heter, på dagis som leker och stojar med den största livsglädje en människa någonsin kan uppleva.

Tänk att själv ha en liten kott. Det är drömmen det, men just nu tar det alldeles för lång tid att nå dit och det känns läskigt som tusan att ta det där steget och faktiskt se till att det blir verklighet. Hur vet man att man gör rätt? Hur vet man att det är rätt tid? Kan man känna sig alldeles dunderredo någon gång?

Jag vill också tvätta barnkläder, titta på vagnar, drömma om en snar morgondag med små hoppsasteg i livet, klaga över hur dyrt det är med blöjor, ha ångest över min otillräcklighet, ha någon mer att älska helt ovillkorligt. Som person är jag redo, men mitt liv är kanske inte det. Eller?

steinway

728 ord

» Profil
» Hemsida
» RSS

««

[bläddra]

»»