3 apr 2012 00:01 Apropå den senaste pollen då. Jag har alltid räknat mig som feminist. Minns att jag debatterade häftigt för kvnnors rätt till alla yrken på högstadiet, särskilt roligt var det att ivra för kvinnliga präster eftersom vår kristendomslärare var frireligiös och (tyckte jag då) en riktig tönt. (Fast det ordet fanns nog inte, men ni förstår.)
Mamma var det också, var noga med att jag skulle ha god utbildning och gav mig ett mekano när jag önskade ett sånt, och det var inte en vanlig present till små flickor på den tiden! "Se till att få ett bra jobb så kan du leja bort hushållsarbetet", sa hon bland annat när jag tyckte det var tråkigt att hjälpa till hemma. Själv var hon lärarinna - det hette så! - och det var hennes drömyrke. Det var inte så vanligt att mammor yrkesarbetade annars på den tiden, fast det förekom ju. Men de flesta kompisarna hade hemmamammor.
Ja, det var då det. Nu då? Nu vete katten, det verkar som om man måste tycka att könen inte finns om man ska vara riktig feminist, och kalla alla för hen.
Jag tror för min del att det finns två kön och att de är lika mycket värda om än inte precis exakt lika på alla vis. Olikheterna finns nog mest i sexuallivet, och det tycker jag var och en ska få ha i fred. När det gäller barn så tycker jag inte om att de förväntas vara på vissa vis bara för att de är pojkar eller flickor. Lite ödmjukhet för individens egen personlighet vore på sin plats, och det gäller åt båda håll. Jag gav min ettårige dotterson en docka som han inte bevärdigarde med en blick, och då var han inte "förstörd" av nåt dagis eller så än. Men bilar älskade han så fort han kunde ta i en leksak.
Av flickorna har det funnits alla sorter, fast de växt upp under liknande omständigheter och i samma släkt, så jag tror nog att en del skillnader är medfödda. Vilket inte skrämmer mig. Alla duger bra, flickor får vara pimpinetta små prinsessor likaväl som livliga busungar. Inget är mer "rätt" än det andra.
Oj så långt det blev, hinner inte mer nu.