Konstiga saker jag varit med om 2

25 apr 2012 23:16

När vi var mellan 40 och 50 åkte jag och min kompis AB till London varje vinter. Oftast på februarilovet. Vi turistade och shoppade, och turistandet innehöll många teater- och musikalbesök.
Naturligtvis gick vi och såg "The Mousetrap", dels för att man bara ska det, och dels för att jag (liksom Fredrike) samlade på Agatha Christie-böcker.
När vi kommmer ut från teatern och går nedför gatan råkar jag kasta en blick in på en tvärgata. Där står en klunga människor och verkar vänta på något. Jag blir lite nyfiken och vill dit. AB, som inte är lika oförvägen som jag, vill inte, men hon törs ju inte heller skiljas från mig hur som helst i Londonnatten, så hon måste ju följa med. Jag ser att det är sceningången. Säkert ska nån av stjärnorna komma ut och skriva autografer eller nåt, så jag drar med mig AB till utkanten av klungan. Plötsligt öppnas dörren och en äldre bastant man talar med en av gänget - och så börjar alla traska in på teatern. "Kom" väser jag till AB och släpar med henne.
Vi går genom trånga korridorer och uppför branta trappor, smalt och vindlande är det så vi har ingen aning om varåt vi är på väg. AB kan inte annat än att hänga med, för det går inte att hitta vägen tillbaka nu. Men hon muttrar...
Plötsligt är vi framme. Alla tränger sig in genom en (ganska skruttig) dörr, vi också. Det är en väldigt liten (eller åtminstone verkar den liten eftersom vi är så många) och ganska oglamorös loge. Vår värd känner vi igen som den unge långe mannen i pjäsen med ganska humoristiskt kroppsspråk. Det framgår, när vi skamlöst tjuvlyssnar på pratet ikring oss, att gänget är elever på en teaterskola som fått lov att komma och uppvakta efter föreställningen. En av dem känner skådespelaren, verkar det som. Denne är glad och överraskad att vi är så många, och samlar ihop alla möjliga muggar och koppar och bjuder på rödvin. Vi hänger med i snacket så gott vi kan, och ingen tycker tydligen att det är det minsta konstigt att vi är där. (Utom vi själva.) Riktigt roligt har vi, och så passar vi på att slinka med när en av de andra ska gå därifrån, efter att ha tackat både för föreställningen och vinet förstås.
Tänk, jag minns det så väl, och det är sådär 25 år sen nu....

Tintomara

705 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»