Håller ögonblicket kvar

2 mar 2011 23:38
Min arm väver sig under-över sovande barn. I armvecket en ullig ettårshjässa, under handflatan en treårings revbensränder. Snoriga snarkningar. Armen värker men jag vill ändå aldrig, aldrig ta bort den.

Till sist måste jag ju, men känslan dröjer sig kvar. Genom natt och dag och ännu en kväll.

Jag har ångest över orden. För när ska jag hinna/orka/prioritera att skriva ner dem? Livet reser i ett rasande tempo och jag har för länge sen hamnat på efterkälken. Orden får skvalpa i bakhuvudet och jag kan bara hoppas att de ska råka dyka upp igen längre fram.

Jag hade en tanke om slutna cirklar. Men tidpunkten säger att snart vaknar någon till och ska tröstas och då bryts orden i småsmulor. Bättre låta dem skvalpa vidare.

alein

96 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»