ännu mer skit

27 aug 2012 09:16
jag tror inte jag var mobbad som barn. visst, jag var nog utanför ibland, men det är nog alla. jag var i alla fall inte med om någon mobbing eller utanförskap. alla har vi nog våra positiva och negativa minnen från uppväxten.

---
förra sommaren var jag, min sambo och hans familj (föräldrar och syskon) till en nöjespark. vi turistade lite i staden innan vi gick dit. där skulle några av deras släktingar också vara, så det passade bra att mötas upp där. först och främst skulle mamman låta mig ta hand om 85-årige farfar som är otroligt kulturintresserad. farfar är även väldigt ofärdig (svårt att gå länge sträckor etc). eftersom jag har ett yrke inom "kultursvängen" så kunde jag väl ta hand om honom. gå på museum etc. eh, va? undrade jag. jag har varit i denna stad 1 gång förrut och vill hinna springa runt så mycket som möjligt. min sambo sa inte ett knyst. där var väl irritation 1.

farfar ville se ett specifikt museum, men dit vägrade de andra att gå med honom. så jag och min sambo kände väl lite skuld, så vi gick och kollade deras öppettider iaf, med tyvärr var det stängt. irritation nr 2. stackars farfar fick inget gehör alls hon sin familj, de totalignonerade honom och han blev så arg.

när vi väl kom till nöjesparken var det väl ok. de där släktingarna kom också. irritation nr 3.
alla hälsade på varandra, eller min sambos föräldrar presenterade sina barn och farfar. jag var visst bara någon som hängde med. min sambo verkade inte hella komma ihåg att jag var där.
jag kanske borde ha gått in och presenterat mig själv, "hej, sambo med X", men jag väntade på att någon skulle säga att detta är C som är sambo med X. jag väntade, och väntade, satt tyst på en stol när dom andra pratade, panik över om jag kanske var osynlig, pillade på min mobil, gick runt en sväng i parken, ingen saknade mig, hade ångestklump i magen.
det komiska i det hela var att svärföräldrarna pratade om vårt nyinköpta hus som om jag inte satt där. de skröt om vårt fina hus och berättade saker om det, trots att jag satt bredvid. sedan pratade de om min sambos syskons respektive som inte ens var med. deras respektive var ju så jävla duktiga. men mig var det ingen som presenterade.

sedan dess vägrar jag följa med min sambos dysfunktionella familj på utflykter. jag har sagt det till min sambo också, jag har berättat hur hemskt det var, hur utanför jag kände mig. nu, ett år senare känns det fortfarande hemskt när jag tänker på det. hur kan man göra sådär? det är väl delvis mitt fel också.
och min sambos fel.


min sambo har ofta väldigt svårt att presentera mig, från början tyckte jag att det var obehagligt men nu har jag tagit upp det med honom. att om vi träffar någon kompis till honom så är det väldigt uppskattat om han säger "det här är min sambo C". jag har alldeles för ofta stått bredvid, funderat, kännt mig dum i huvudet. när jag träffat någon kompis är det första jag tänker på att presentera min sambo/eller den jag har med mig. så att den personen ska känna sig välkommen och inte vara utanför. jag tycker det är så otroligt viktigt att låta alla människor känna sig välkomna, antar att jag är en av få som tycker så.

cissi

86 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»