ett litet steg

8 sep 2010 13:59
Nu har jag haft ny adress i några dagar och det känns konstigt. Skrämmande, till och med. De första nätterna låg jag vaken och vred mig, ledsnare för varenda sekund som gick, och på dagarna växlade jag mellan att ligga under filten i sängen eller soffan. Det gör jag fortfarande fast i lite mindre utsträckning jämfört med hur mycket tid som spenderades så de första dagarna.

Jag ville åka härifrån när alla andra åkte härifrån, när de välbekanta ansiktena försvann och jag blev ensam kvar. Jag vill fortfarande åka härifrån. Det är väldigt ofta som jag funderar på vad har jag gjort (fast mer i stil med: vad har jag gjort, vad har jag gjort, vad i helvete har jag gjort?) och jag vill vrida tillbaka tiden för att välja om. Välja det bekanta, det trygga. Samtidigt; om jag tänker tillbaka på den stund som jag valde att tacka ja till jobbet hade jag förmodligen tackat ja ytterligare en gång. Jag tror ändå att jag mår bättre i mig själv genom att jobba och kunna försörja mig själv i ensamhet jämfört med att knappt jobba och få ekonomiskt bistånd även om det skulle innebära att jag hade några vänner i närheten. Eller så är det helt fel och jag kommer inse att ingenting spelar någon roll ifall jag är helt ensam.

Home is where the heart is, så att säga. Sedan får jag också försöka minnas varför jag är här; att jag ser det som ett delmål på vägen till Drömstaden. Jag är medveten om att det inte finns några möjligheter att få jobb inom det jag är utbildad för i Drömstaden om man saknar erfarenheter. Vikariatet som börjar om några dagar, och är anledningen till att jag flyttade hit, kommer att ge mig erfarenhet och en eventuellt större möjlighet att bo där jag tror att jag vill bo. Plus att jag kommer att kunna få ihop ett litet sparkonto med tanke på att jag faktiskt kommer att få heltidslön för första gången i mitt liv.

Ibland krävs det pengar för att kunna drömma. Tyvärr känner jag så. Därför ser jag också det här året som en del på vägen; jag kommer kunna spara en del och jag kommer även ha rätt till ersättning efteråt vilket ger mig ytterligare ett år att ordna det rent ekonomiskt i Drömstaden.

Följande måste jag fokusera på när jag ligger under täcket och inte ser stigen framför mig på grund av alla tårar:

- Jag vill inte leva på ekonomiskt bistånd. Inte när jag fick möjligheten att leva på mig själv.
- Jag behöver inte bo här för resten av mitt liv, jag kan adressändra (nästan) precis när jag vill.
- Ja, det är ensamt men jag kommer lära mig en hel massa saker om mig själv ifall jag inte trycker undan allting.
- Anledningen till att jag tackade ja var för att jag såg det som ett delmål. Det här är inte målet, bara en bit på vägen.

Jag har velat flytta till Drömstaden sedan i gymnasiet (eller tidigare än så, men jag minns att det i gymnasiet blev ett tydligt mål) men jag har alltid hindrat mig själv av olika anledningar. Eller egentligen bara två anledningar men de har alltid varit så stora att jag inte har kunnat se en väg förbi; ekonomi samt bostad. Jag har väl redan nu börjat inse att varken ekonomi eller enkelheten att få en bostad spelar någon roll. Nu har jag vågat flytta mängder av mil från allting som är bekant och tryggt för mig och ja, jag gjorde det främst för ekonomin skull och för att jag tror att det är bäst för mig rent framtidsmässigt att göra detta även om det känns som det sämsta alternativet nu, nära inpå.

Eftersom jag har vågat ta det här språnget, mitt ut i det okända, hoppas jag att jag kommer att tro tillräckligt mycket på mig själv att jag vågar hoppa till Drömstaden.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»