du är rötterna som sover vid mina fötter

18 sep 2010 19:01
Allting jag lär mig, om mig själv och min omgivning, visar bara på egenskaper som jag inte vill inneha. Jag vill inte vara sådan, jag vill inte bo sådär, jag vill inte stanna där. Men det känns som om jag aldrig någonsin får någon ordning på vem jag är eller vem jag vill vara, utan det enda jag lär mig är saker och ting som jag vill kliva längre och längre bort ifrån. Förmodligen är det också steg som går närmare den jag är, när jag är trygg. Ändå upplever jag det som att jag går bakåt, hela tiden. Jag vill gå framåt, framåt, se vad som finns runt hörnet. Fast ju mer jag får reda på vad jag inte vill, desto färre platser finns det kvar att leta på, visst?

Det känns som att jag inte gör någonting annat än att drömma om att hitta hem. Blicka ut över takåsarna och känna att jag har hittat min plats, även om den kanske inte är för evigt.

Jag tycker att det är jobbigt att förhålla mig till platsen som är min bostadsort nu. Jag vill inte riktigt se efter vad det finns vid grusvägens slut, det intresserar mig inte. Jag känner att jag inte vill stanna och jag vill därför inte leta efter saker som kan få mig att vilja bli kvar. Det blåser ute och alla flaggorna vajar i vinden, flaggor från alla världens hörn, de påminner mig om att det finns någonting annat. Det finns andra platser att upptäcka.

Samtidigt: så trött på att inte hitta fäste.

Björkarna är alldeles gula, börjar bli fattiga på blad. Frostnätter och jag har tjockt täcke, lindar in mig om kvällarna och tänder ljus. Jag försöker mota bort mörkret, jag försöker att ta hand om mig själv. Göra det mysigt, även om det enbart är jag som ser. Det är svårt att ta hand om sig själv.

Jag skulle vilja vara en sådan människa som har hittat hem, som är så säker och trygg på sin plats, som inte längtar bort. Som går till grusvägens ände och ser vad som finns, är nöjd, glad över det som finns. Eller alldeles oberörd för det spelar egentligen ingen roll. Platsen, gatorna, skogarna spelar ingen roll egentligen om man har hittat hem i hjärtat, i sig själv. Jag skulle kunna bo vart som helst och må bra, om det var så. Om hjärtat var helt, själen var trygg och stolt. Jag tror ändå att jag är en bit på väg, annars skulle jag aldrig ha vågat flytta mig själv dit jag är idag. Jag hade stannat på ”Gå”, det tryggare alternativet, istället för att kasta omkull allt och börja om.

Ibland tvivlar jag på att jag börjar om, annat än rent adressmässigt. Allting följer ändå med, jag följer med. Det är så enkelt att falla tillbaka i gamla tankespår med sin tydliga start- och slutdestination. Jag har tvingats stå emot i veckan, tvingat mig själv att åtminstone försöka i varje medveten sekund att inte trilla tillbaka i mig själv. Ingen här vet vem jag är, ingen vet att jag har varit otroligt blyg, fruktansvärt svartsjuk och har ett humör som pendlar, det är ingen som vet om alla mina toppar och dalar, mina fall och misslyckanden. Jag är den de ser idag. En som pratar inför större grupper och viktiga personer, som kan hantera situationer och utan svårigheter klarar av att prata, eller vara tyst, i lunchrummet. Jag kan så mycket mer, jag vet hur jag vill vara och hur ont det gör att sitta i hörnet för att man är för rädd för att vara med. Därför tackar jag ja till att vara social, skratta och le mot alla nya människor. Jag kan småprata med de äldre, de små, de mittemellan och jag har alltid tryggheten i att mitt egna kontor aldrig är långt borta. Flyktplatsen, med palmer och utsikt över naturen, vidderna.

Ibland blir jag rädd, som inför kommande vecka med flera stora projekt som får det att automatiskt vrida sig i magen; jag känner att nej, det här klarar jag inte av, det är alldeles för mycket, ta mig härifrån. Men som oftast inser jag att det inte finns något direkt val, jag måste ta mig igenom situationerna, ta mig över, förbi. För att komma ut på andra sidan och förhoppningsvis vara så pass hel att jag klarar av det om och om igen. Det är ändå det här som är mitt jobb, min framtid. Som den ser ut nu. Jag får ständigt påminna mig själv om att min tid är min och jag har alltid ett val att förändra, ändra om, kasta omkull precis allting. När som helst.

Men, dagarna går. Nästa helg kommer att komma. Förhoppningsvis är jag ytterligare lite rakare i ryggen, förhoppningsvis har jag klarat av de saker som får mig att vilja försvinna. Jag borde försöka inse att jag inte måste lämna jobbet varenda dag och känna att jag har lyckats med precis allting. Det räcker om jag gör mitt bästa, försöker, och ibland får man vara tröttare än andra dagar.

Det är svårt att värja sig mot frågor om min framtid i lunchrummet. Hur ska jag få dem att förstå? Att jag måste hitta hem, jag vill hitta hem. Jag vill inte flytta land och rike runt, aldrig riktigt packa upp och komma till ro. Jag tror inte att mitt hem är här. Jag kanske inte hittar hem i min nästa stad heller. Men, jag måste försöka. Jag vill aldrig någonsin bli bekväm och känna att jag stannar kvar bara för att det är det enklaste, det mest förnuftiga. Jag vill alltid våga. Det går alltid att göra om.

Ibland är det svårt att hålla blicken stadig. Som när andra ser på mig, begrundande och utforskande. Fundersamma över vem jag är. Jag vill inte undersöka alla grusvägar men vad gör jag om jag möter någon speciell? Som får mig att tvivla, som slår mig ur balans. Skulle jag inte våga utforska det heller, i rädsla för att bli kvar?

Jag vill aldrig vara rädd för kärleken.

Solen tycks alltid leta sig hit om kvällarna, klar och stark även om det gömmer sig bakom dimmorna och fjällen på morgonen. Allting är så grått då, regnet hänger tungt men det känns som att jag alltid kan lita på att det klarnar upp några timmar senare. Det ordnar sig alltid, på något sätt. Det är aldrig disigt och grått precis hela tiden, jag borde se det i mitt eget liv också. Att även det allra gråaste grått försvinner förr eller senare.

Jag sitter här i min stora lägenhet med högt i tak och tysta grannar och känner allra längst in i hjärtat att det inte är väsentligt. Jag lever hellre i en lägenhet där jag knappt får plats bara hjärtat och luften är fri.

Jag är på väg, det tar bara lite tid innan allting klarnar upp.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»