restart

25 okt 2010 21:45
--

Radera, börja om.

Jag vet inte hur många gånger jag har börjat på den här texten. Eller i hur många dagar jag har försökt att formulera den. Jag får inte ordning på mig själv. Det blir oftast så när jag funderar alldeles för mycket på hur jag ska formulera saker istället för att bara berätta dem; rätt upp och ner. Samla orden runt lägerelden, ta ett djupt andetag och börja. Från början.

Det känns som att jag mest skriver om hemlöshet. Jag och rotlösheten, mitt eviga projekt att hitta hem. Jag vet att det krävs en hel del för människor som mig med lösa rötter att hitta hem. En lägenhet med fin utsikt räcker inte. Det krävs så mycket mer, av mig själv. Det är jag som måste sätta ner mina fötter i jorden och tvinga mig själv att stå kvar för att känna hur det känns att stanna även om det stormar.

Nu har jag tagit ett kliv igen. Framåt, bakåt, jag vet inte. Jag får se när jag är runt nästa hörn. Om några veckor byter jag adress igen. Det är dags att plocka fram de slitna flyttkartongerna som knappt får andas ut innan det är dags igen. Stryka över texten med ”kök” och omsorgsfullt skriva ”badrum” istället. Jag ser fram emot det, på ett lugnande sätt. Jag känner mig trygg i att jag har tagit rätt beslut. Jag trivs inte där jag befinner mig just nu och istället för att bara acceptera och stanna kvar för att se hur stark min rygg är känner jag att nej, mitt liv är mitt. Min tid är min tid och jag får den aldrig igen. Alla dessa timmar och minuter som jag tillbringar med att gnaga på läppen lite förstrött eller titta tomt och ledset framför mig. De får jag aldrig igen, det är här och nu. Det som finns här gör mig bara ledsen, svag. Jag tappar fotfästet och tron på mig själv, jag får inte plats. Jag får inte någon luft. Därför tog jag ett väldigt stort beslut; jag tillät mig själv att känna att detta inte var ett misslyckande utan det var en möjlighet som öppnade ögonen på mig. Slog mig i magen, litegrann. Allt som har hänt här, hur jobbigt det än har varit i de stunderna som det har flimrat förbi framför ögonen, har gjort att jag är starkare. Rakare. Jag vet ännu mer om vem jag är samt vem jag inte är. Det gör att denna upplevelse ändå känns fin, mitt i allt som river.

För en vecka sedan satt jag i en bil i mörkret och hörde regnet smattra mot rutan. Jag såg hur temperaturen kröp ner mot nollan och bilen varnade för halka, gång på gång. Mörka skogsvägar, oändliga sträckor framför mig. Jag tappade hoppet mer och mer för varenda mil som tog mig allt längre ifrån jobbet som har allting som jag har drömt om. När jag ramlade in i hallen som inte känns som min även om mitt namn står på dörren kände jag mig matt och orkeslös. Hur skulle jag någonsin kunna stå ut i så lång tid som förväntades av mig? Jag vill inte att mina dagar ska handla om att stå ut; det har jag tillbringat alldeles för många år med. Det här är mitt liv, jag vill leva det på ett annat sätt. Jag vill leva, tills jag får andnöd.

Sedan följde den mest omtumlande veckan på länge. De ville ha mig till jobbet jag sökte. Mig. Jag blir så ödmjuk inför detta att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vad är det med mig som gör att jag blir utvald i högen av ord och kunskaper? Eller: vad är det med mig som gör att jag går ifrån intervjun runt det runda bordet och känner mig lägre än mina skor, som ett vandrande misstag, och chefen skakar min uppgivna hand och säger vilken bra intervju jag gjorde. Ryggraden har visserligen växt de senaste åren men när får ryggraden kontakt med hjärtat och hjärnan så att den kan förklara att jag faktiskt verkar göra ett bra jobb? De här höga ambitionerna, piskorna på ryggen, är nog bra till viss del men jag borde nog lära mig att klappa mig på axeln emellanåt. Se att jag finns och tänka på hur långt jag har kommit.

Sjumilakliv, så långt har jag kommit. Jag har vandrat uppför berg, ramlar nerför och klättrat upp igen. Andats frisk luft på toppen eller känt mig alldeles inlindad i bergsdimmorna och börjat om igen, traskat samma gamla stig fram och tillbaka.

Det är väl vad livet handlar om egentligen, vandra vidare. Därav mina anledningar att adressändra igen om några veckor. Jag har andats frisk luft uppe på bergstopparna men känt att jag inte kan andas. Luften här är inte för mig, det är någonting annat som väntar på mig.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»