söndag

31 okt 2010 16:03
Vissa stunder kan jag bli rädd för att jag redan har upplevt det där livsomvälvande. Att jag missade det eller inte uppskattade det för att jag har så svårt att leva i stunden, i nuet. Jag lever hela tiden på känslan av att det finns någonting nytt att upptäcka runt hörnet. Jag kanske är en rastlös person, jag vet inte. Men samtidigt; är det något fel på att vara en rastlös person eller är det bara fel för att det förväntas någonting annat av en i samhället? Man ska lugna ner sig, hitta sitt bo och bilda familj. Då börjar livet, verkar det som. Tänk om jag aldrig kommer dit, att det här är mitt liv så som jag lever det just precis nu. Är det mindre värt då?

Jag vet att lejonhjärta anno 2008 (och förmodligen även 2009) hade upplevt det som ett misslyckande att jag snart ska packa ihop mina saker och bege mig igen. Kvällsseglats, det är ungefär så det känns. Jag har en stark vind i ryggen och jag är på väg, förmodligen och förhoppningsvis till någonting som kan bli riktigt bra. jag hoppas att jag har en annan känsla för staden nu, att den kommer hålla i sig. Att jag inte kommer slås omkull av alla minnen som trasslat sig in och fastnat under stenarna.

Jag hoppas att jag kan skapa en egen plats,
vara fri längs med promenaderna.

lejonhjärta

244 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»